Ibland skrämmer det mig, att se hur diabetes behandlas i äldreomsorgen. När tankarna "är det så här jag kommer bli behandlad när jag blir äldre?" dyker upp. Kunskapen är alldeles för liten, men viljan att lära finns bland personalen.

Jag får ofta förklara hur min diabetes fungerar och de ringer först sjuksköterskan och sedan ringer dom mig och frågar om det sjuksköterskan sa var bra. Jag har vart så arg, så mänga gånger. 

I veckan satt vi och väntade, vi väntade på att de sista i personalen skulle komma tillbaka från sin tur. När denne sedan rapporterar kunde jag inte låta bli att hålla tyst. I mina öron lät det så fel, tvärt emot vad jag har fått lära mig.

Tanten hon hade vart hos har typ 2 och behandlas med Lantus och Novorapid finns vid behov. Ett blodsocker över 15 så ska man ge 4 enheter Novorapid och ett blodsocker över 18 så ska man ge 6 enheter. När min kollega hade kommit hem till den här tanten, då hade tanten mått illa, vart trött och förvirrad. Det första som kommer upp i min skalle är ketoner, ett blodsocker tas, som sedan visar 32.3. Jag frågar då "vad gjorde du åt det?". Hon ringde självklart sköterskan i ett sådant fall, vilket vi ska göra. Sköterskan i sin tur säger att "ge henne 6e och ge henne något att äta". 

Så tanten får en tallrik risgrynsgröt och en smörgås och 6e insulin. Hon drack 1/2 glas saft.

Hade detta hänt mig, så hade jag hinkat vatten, gett mig lite snabbverkande och avaktat med maten. Jag hade inte satt mig ned för att äta, speciellt inte en måltid som för mig hade krävt många enheter insulin.

 

Hur hade ni gjort?

Just diabetes är något som vi alla har frågot och funderingar kring. Alla tappar vi motivationen ibland, det går i perioder. Jag har haft en ordentlig down period ett tag nu. Blodsockret hoppar och jag får ingen bukt med någonting. Jag lever ett väldigt varierande liv, ingen dag är den andra lik. Ibland jobbar jag kvällar, ibland jobbar jag morgnar. Ibland gör jag ingenting ibland tränar jag tills jag inte orkar längre. 

Jag skulle behöva lite rutin i mitt liv, men jag är på samma gång inte redo för runtin än. Snart, jag måste leva ut mina drömmar först. Jag tänker inte låta diabetesen och celiakin hindra mig i saker jag vill göra. Jag har dubbel diagnos, diabetes och celiaki. Celiaki är något jag haft sedan barnsben och diabetes har jag haft i ganska precis 10 år nu. Jag lever, jag frodas, jag är stark och jag kan.

Jag hade för några år sedan planer på att ge mig iväg till usa, Usa har alltid vart drömlandet. Pratade med min dåvarande läkare om det, detta var precis när jag börjat acceptera att jag har diabetes, men den ska inte få hindra mig. Får då uppkört i ansiktet att "det du vill göra är tekniskt omöjligt med diabetes". Jag blev helt ställd, allt jag intalat mig själv rasade. Så diabetes hindrar en att göra det man drömmer om? NEJ! Jag vägrade inse det och bad omgående om ny läkare, jag tänker inte sitta hos någon som trycker ned mina drömmar och mina viljor. Allt går att lösa, bara man planerar för det.

Sagt och gjort, ny läkare och ny sköterska. Det klickade direkt med både läkare och sköterska. Sköterskan är nästan som min bästa vän, jag skulle aldrig för mitt liv byta bort honom. Läkare har jag bytt lite hela tiden, men jag har aldrig gått tillbaka till den jag hade innan och jag kommer inte gå tillbaka. För vi fungerade inte ihop, men på samma gång vet jag mängder av människor som är jätte nöjda med henne. Men det är bara ett tecken på att vi alla är olika och fungerar ihop med olika personer, och tur är väl det?

I början på Mars förra året satt jag hemma, jag hade tråkigt och var less på mitt liv här. Jag var uttråkad och ville bredda mina vingar. Hittade ett företag i Usa, mejlade och fick genast kontakt. Dagen efter ringer jag min sköterska och säger att "Hej, jag tänkte åka till usa. Går det att lösa?" Även han sa det "Allt går bara man vill". 3 veckor senare, då satt jag på flyget till usa. En resa jag aldrig kommer glömma, jag lärde känna min kropp på ett helt nytt sätt och hittade lösningar på problem som kom upp på egenhand. Då ingen kunde hjälpa mig, jag hade tät mejlkontakt med min sköterska, det räddade mig många gånger. Även om jag löste mycket själv. Det var en stressig tid men jag lärde mig att ta hand om mig själv och att mat är A och O.

 

Nu är det nya resor på gång. Jag har hela tiden vart låst på Indien, men har efter att pratat med lite kompisar börjat fundera på om jag inte borde börja i Indien och sedan åka runt i Asien. Bckpacka på riktigt alltså, något sådant kommer det nog att bli. Men nu är problemen storlek på väska, jag kommer resa utan packning. Det enda som ska med är det nödvändiga, diabetes tillbehör och kamera. Något par skor, sedan inte så mycket mer. Man kan köpa allt utomlands och allt gr att lösa.

 

Har ni en dröm, följ den.

Nu är den värsta julstressen över och vi blickar nu mot nyår. Nyår, det är som att fylla år, man har mängder av förväntningar, känslan innan tolvslaget. Men sedan? då blir man bara besviken. För man är fortfarande samma person, det var ingen som kom på ett botemedel för diabetes, ingen vet hur man stoppas cancer och allt fler insjuknar.

 

Julen är en tid som många har missuppfattat, många tror att julen är till för att få och ge presenter. Men är det verkligen så? I min familj köper vi inga julklappar, möjligtvis något symboliskt som en trisslott. Men annars blir det inga julklappar. Julen för mig är att få samlas och ha en mysig tid tillsammans med släkt och vänner.

Den här julen var fruktansvärt stressig för mig, mitt blodsocker har hoppat och jag har jobbat. Jobbade 7-13 åkte sedan hem för att åta med släkten åter på jobbet 15.30-21.30 Så jag hann inte ens träffa släkten som var här ordentligt. Men jag behövdes på jobbet och den tiden var otroligt mysig. Där var det julstämning i gammal anda. Alla var så fina och julmusiken spelades lågt och stämningsfullt i bakgrunden. Där hade jag för första gången i år riktig julkänsla. 

God jul och gott nytt.

 

Jag minns den dagen som igår, den 5 November 2001.

Jag hade i någon veckas tid blivit magrare och magrare och på samma gång tröttare och tröttare. Jag drack mängder men försökte dölja det för omgivningen, då jag visste att något var fel. Jag vägde 43kg och var 170cm lång. Jag hade på eftermiddagen ridit hubertusjakt, jag hade haft nöjet att rida Ricko den dagen. Jag var först framme vid stolpen men sedan vek sig kroppen, jag orkade inte kämpa för vinst. Jag som är uppvuxen med en vinnarskalle, jag är en fruktansvärt dålig förlorare och lyckas med det mesta jag ger mig in på.

På kvällen hade vi en enormt mysig middag rådjursstek och hasselbackspotatis med champinjonsås. Till efterätt åt vi bryle'pudding. Det var senast jag åt det, jag vet inte varför, men det har inte blivit av. Mammas hemlagade är så fruktansvärt god.

Just då var jag för trött för att ens sova, jag orkade ingenting annat än att ligga på soffan och sova. Jag blev trött, helt utmattad av att bara gå mellan sängen till soffan.
Morgonen efter fick vi en tid på vårdcentralen, mamma tvingade dit mig. Jag hör till de som inte går till sjukan mer än nödvändigt. Stannar hemma så länge det går, men nu tvingade hon med mig. Fick ta lite blodprover, jag minns det knappt. Men fick sedan beskedet att åk hem packa ihop lite att ha med och åk sedan in till barnmottagningen. Där mötte jag Göran, han presenterade sig som diabetesläkare och jag förstod ingenting. Diabetes? kunde jag ha det? jag visste knappt vad det var.
Jag somnade så fort jag fått min säng och lite snabb information. Dom satte på mig ett dropp och det minns jag knappt något av.
Morgonen efter mådde jag mycket bättre och kunde behålla informationen som jag blev tilldelad. Jag hade alltså fått diabetes, Göran är min läkare och mitt liv kommer aldrig bli det samma igen. De kommande två dagarna såg jag suddigt, det var en otroligt obehaglig känsla.

Det jag minns som tydligast den veckan jag låg inne var en eftermiddag när jag satt och pysslade, jag blev hungrig och frågade gick fram till bänken där frukten stod framme. Jag tog en banan som jag åt upp, men blev sedan utskälld av någon som jobbade där, för jag var inte tillåten att ha mellanmål.
Men som jag sa innan, en vecka tog det mig innan jag kom hem igen. Då kan jag säga att jag när jag kom in skrek och grät så fort någon sa ordet spruta i min närvaro, jag var livrädd. Men det tog mig bara några dagar att acceptera mitt nya liv och leva efter det.
Jag lever idag helt utan förbud, jag kan äta och göra allt. Så länge jag planerar för det.

Min familj har alltid tagit problem bra, vi har alltid löst det. Även denna gång, vi kom fort in i de nya rutinerna och jag blev genast iväg släppt ensam till stallet. De var informerade om att skulle jag må dåligt och bli konstig.

Den veckan gjorde mig starkare, men det tog några år innan jag fortstod det själv.

Julbord och buffeer är något jag tycker är enormt svårt att ta insulin till och tar därför alltid det efter att jag ätit.

Är precis hemkommet från årets första och enda julbord, tillsammans med den lokala Lionsföreningen. Min tallrik var så olik de andras tallrik, min innehåll kött och fisk. Ytterst lite janson och till efterätt en liten tallrik ris ala malta (som för övrigt var alldeles för sötsliskig). Vad tar man till detta? Det mesta jag stoppat i mig är protein och fett. Nästan inga kolhydrater. Jag vet sedan tidigare att jag brukar ta för mycket insulin till sådana här måltider. För man lurar sig, man äter inte så mycket kolhydrater som man gör hemma. 

Jag tror att jag lyckades få till det riktigt bra, 5E blev det och jag ligger ännu inte högt. ska ta ett nytt blodsocker om någon timme och se hur det ser ut. Men än så länge känns det bra. 10.2 och det är ca 90 min sedan vi åt, det är i mina ögon ett absolut godkänt värde. Jag vet att jag kommer vakna på 3.6-3.8 om jag ligger lägre när jag lägger mig.

 

 

Jag började kvällen igår, pigg som aldrig förr. Jag spurtade 5km på löpbandet och körde ett hårt pass med mage och rygg. Ett pass som är precis så hårt som jag brukar köra. Inget annorlunda där. 

Det finns ingen dusch på gymmet jag går på (kommunens) så jag fick låna kompisens dusch så jag slapp åka hem innan jag skulle tillbaka igen. Planen var en nykter utgång för mig del. Jag behövde träffa folk, men skulle upp och jobba dagen efter.

Efter att ha druckit två mtn dew och en jolt cola känner jaga tt något är fel. Känner efter noga och inser att jag ligger lågt, lägre än vanligt. Får tag i lägenhetsinnehavaren och vi rotar fram juice i kylen. Tar sedan ett blodsocker, 1.6 visade mätaren. Dricker upp resten av juicen, tänkte öppna colan med men fick först ett nej. för den skulle han ha som bakfylle käk i morgon. 

Efter en stunds diskuterande fick jag honom att tänka efter.. Jag ansåg att det nog var smartare att ge mig ett glas istället för att jag kör över någon på vägen hem. Det höll han väl tillslut med om. 

Mitt i allt detta kommer en annan kille som jag bara sett flygtigt tidigare, jag hade tidigare på kvällen hört en diskussion han haft med en annan person. Han pratade om kolhydrater och han pratade om det på ett väldigt diabetesvänligt sätt. Men då plockade han fram sin fina Animas 2020 och jag blev lite sentimental och funderade på om jag inte ska ta tillbaka min. 

Sedan fastnade jag i många diskusioner med den här killen, det är en sådan befrielse att diskutera just diabetes med någon som vet hur det är. Hur ensam man känner sig och hur fel allt kan bli om man har slarvat vid fel tillfälle. Känning när man övningskör på körskola är ett av de klantigheter vi diskuterade.

 

Jag lever ett väldigt spontant och aktivt liv och just nu. Just de här 45 minuterna som återstår stiger mitt blodsocker i höjden. Jag är nervös, lite stressad och på samma gång panikslagen. "Tänk om jag inte kommer in", "Tänk om jag kommer in".. Det är många tankar som snurrar.

Men om 45 minuter, då vet jag. Då vet jag hur det kommande året ska se ut. Blir det högskola eller blir det jobb. Jag både hoppas att jag kommer in och inte, om jag kommer in på något av mina tre förstahandsval, då ska jag flytta från den här ön jag bor på och bosätta mig på fastlandet för några år. Om jag inte kommer in, då ska jag jobba så mycket jag kan och då ta ytterligare en höst ledigt för att bege mig till Indien i 2-3 månader.

Jag vill göra båda sakerna, men jag känner på samma gång att det är hög tid för mig att börja studera nu. Jag borde slå mig ned och göra något som ger mig en bättre framtid än den jag har utan utbildning. Men på samma gång vill ja resa, se välden och uppleva andra kulturer. 

Jag lärde känna mig själv på ett helt nytt sätt under de åtta månader jag befann mig i Usa. Jag vet precis hur jag fungerar och vad jag vill göra. Men mitt stora problem är att jag vill göa allt på en och samma gång och det går inte riktigt.

 

Jag har för någon månad sedan bytt från Levemir till Lantuz och ligger nu mer under gränsvärderna än över. Vilket inte heller är bra, var länge sedan jag vaknade under 4 nu, men snart hoppas jag på en lösning. Snart ska det ge vika, jag sänker och sänker. Nackdelen med Lantuz är att det tar 48h innan ändringen ger med sig och märks. Det tar på kroppen och på orken.

Samtidigt som blodsockret strular jobbar jag. Jag jobbar dygnet runt känns det som. Jag jobbar som vikarie i älderomsorgen och då kan de ringa klockan sju och fråga om jag kan börja NU. Då vill det till att man kastar på sig kläderna, men på samma gång måste vattenkokaren och brödrosten startas. Man rusar sedan ut i köket igen för att rota fram termomuggen, så jag får lite varmt kaffe i bilen. Medan man på samma gång kastar på lite pålägg på mackorna man nyss rostade, de är lite svarta, vart i rosen lite länge. Men det är inget du hinner tänka på innan du susat ut i bilen för att bege dig till jobbet, med macka och kaffe i högsta hugg.

Det levnadssättet är kanske inte det bästa när man har diabetes, men jag trivs så fruktansvärt bra i det yrket. Jag älskar mina kollegor och arbetet är fantastiskt. Jag har aldrig lärt mig så mycket som jag har gjort när jag jobbat i älderomsorgen. Gamlingar är fantastiska och har så mycket erfarenheter och historier att dela med sig av.

 

Och jag undrar hur många gånger jag skällt ut distriktsköterskan när hon gett mig fel direktiv när det handlat om någon med diabetes. Fick en gång svaret "man dör inte om man hoppar över insulinet en dag", jag var fel person att säga det till. Jag vet hur jag mår när jag tagit för lite insulin, eller har glömt det. I det här fallet var personen sjövild, arg som ett bi och detta var för att personen hade högt blodsocker. Inte tusan blir det då bättre av att man hoppar över det på kvällen. Vi ville att sköterskan skulle komma och ge det då vi knappt kunde komma nära personen pga att personen var så arg. Efter att jag herr en lång och arg förklaring till distriktan kom hon ut och hjälpte oss. Skämdes gjorde hon och jag var fortfarande arg när hon dök upp. Mina kollegor har fortfarande kul åt den dagen, de tyckte om att jag plattade till distriktan och krävde att dom skulle komma ut. 

 

Jag står för mina åsikter och bryr mig om de som står mig nära. Personerna jag jobbar med, de står mig nära.

Hej! 

Det var typ ett år sedan jag bloggade här. Har haft fullt upp & sen glömde jag bort denna sidan helt. 

Nu vill jag börja blogga om min diabetes när jag börjar med pump, så jag tänkte skriva lite om det ibland. 

Har ju blivit "Årets Diabetesbloggare" på Diabit en gång, ett till skäl att jag vill blogga här igen. 

Annars har jag min allmänna blogg på http://beas.blogg.se 

Kolla gärna in den så syns vi 

kram

Har man diabetes ska man inte räkna med att allt går som planerat. Jag har jobbat hela dagen, 7-15.30 och hade redan på förmiddagen bestämt mig för att så fort jag kommer hem ska jag kasta på mig kläder så jag kan ge mig ut och springa.

Sagt och gjort, kläder på och då inser jag att det är något som inte stämmer. Tar ett blodsocker som självklart visar 1.4 Det förstörde både min joggingtur och mitt humör. Efter några mackor, något glas juice och en clementin så somnade jag på soffan. Vaknade 20-30 min senare. Mörkt ute. Hade helt tappat suget på den där jogging turen som jag tidigare vart så sugen på.

Blev någon timme senare ett nytt blodsocker. 8.4 ingen rekyl att snaca om. Är nästan lite förvånad över mig själv. Tog en clementin i ena handen och hunden i andra och gav mig ut på en promenad istället. 

I morgon planerar jag att ge mig ut och springa mig trött. Tröttare än någonsin, tröttare än jag trodde var möjligt.

Igår hade jag ett besök hos min läkare och min ssk. Jag måste nog säga att jag har världens bästa diabetessköterska, även min läkare är otroligt duktig. Har träffat rätt och trivs fantastiskt bra med dom båda två. Jag är öppen och älskar att testa på nya saker, spontan till tusen och bryr mig inte ås mycket om vad andra tycker och tänker.

Tidigare, då hade jag stora problem när det gällde min diabetes. Men idag är det något jag nästan kan känna mig lite stolt över. Jag har slagits med den, under flera år höll vi på. Jag var ovän med min egna kropp, men tillslut insåg jag, att det här är inte bra. Jag mår inte bra, jag måste göra något drastiskt med mitt liv.

Jag bytte då till pump, något som förändrade mitt liv. Pumpen är och kommer alltid att vara min bästa vän. Även om jag är otrogen och använder mig av pennor för stunden.

 

Från att ha gått på Humalog och de månader jag haft pennor, även Levemir under många år fick jag igår byta till NovoRapid och Lantuz. Än så länge mår jag fantastiskt, långtid klockan 5 varje kväll (vilket jäkla tid, men jag kommer väl in i det) istället för morgon och kväll. I morse vaknade jag på 7.5 ett riktigt bra värde om jag får säga det själv. Inte toppen, men absolut inte högt. Nu gäller det bara att komma ihåg den här Lantuzen varje kväll och inte bara ibland. 

Mitt HbA1c var lägre än väntat, 63 tror diab. ssk räknade om det till ungefär 7.2 vilket är det högsta värdet jag haft på 6-7 år. Men den här gången vet jag varför, jag har legat fruktansväer ojämt de månaderna jag tillbringat i Usa. Nu har jag äntligen möjlighet att få lite ordning på det igen.

 

Nu sitter jag här i kökssoffan och funderar på vad som ska hända här näst. Vad vill jag mer göra med mitt liv? Resa! Det är inte ens något jag funderar på, det är något jag ska. Jag ska försöka spara så mycket jag bara kan av det jag nu får in. För att senare kunna ge mig ut och resa. Min plan är att tågluffa i Europa, Usa eller Indien (varför inte alla tre?) och jag tänker göra det ensam. Upplevelsen över att ha vart ensam i Usa har fått mig at fundera, och inse att jag klarar så mycket mer än vad jag tror att jag gör. Allt går bara man vill! Ge inte upp när det blir jobbigt, kämpa och belöna dig när det jobbiga gått över.

Jag anlände till Sverige i Tisdags, efter 8 månader i Usa. En fantastisk och lärorik resa, som få trodde att jag skulle klara av. Diabetesen och jag, vi har haft våra duster. Men varje gång har vi lappat ihop vårt förhållande och då har det fungerat för en tid. För att lite senare bråkat igen. Men vi löste det, varje gång kom vi ur problemen, starkare än någonsinn. 

Det är inte lätt att få allt att stämma, inte när man lever under de förhållanderna jag levt. Jag har jobbat hårdare än jag trodde var möjligt. Sovit mindra än någonsinn och levt livet på samma gång. 

Nu är jag hemma i Sverige, jag hann inte mer än hem innan Kalmars lokaltidning ringde. Det visade sig att dom ville ha en artikel till idag, världs diabetesdagen. Sagt och gjort, blev en artikel och gick idag in på Coop för att inhandla tidningen (då det var enda tidningen vi inte har där hemma). Artikeln var väl okej, men bilden är kanske inte den jag hade valt i en sådan artikel.

 

Diabit har nytt bloggverktyg - dags att börja blogga?

Blogga lätt på diabit - alla välkomna - testa här 

Tjaa....? Det var typ hundra år sedan jag skrev nåt (: Det har hänt så mycket på senaste tid, inte minst att skolan har börjat igen. Mitt blodsocker är/har varit ganska ostabilt. Men det är ju så nu i början ): Jag började precis 7:an (: Å i morgon (tisdag) ska vi ta skolfoto ): Jag kommer säkert se lika miffad ut som förra gången :O I sommar har jag varit på Öland, min familj, mormor och mina kusiner. Det var en toppen vecka, badade minst 2 ggr varje dag (: Men det bästa var nog glassbaren. Japp du hörde rätt, en glassbar. Man fick beställa en glass ur en meny. Det var riktigt lyxigt faktiskt. Glassgården hette Källa Glassgård.

På FM har min bror och jag jobbat till trollskolgen. Vi målade family guys hus och fixade ingången till huset.  i allafall. Till lunch skulle vi grilla korv i våran eldkorg. min bror (simon) och jag skulle ha ansvar för elden och tända den. Då Simon kom på en bra grillpinnehollare gick vi ifrån elden för att i denna tur bygga den. Vi var i från elden länge och pappa var tvungen att lägga i mer ved för att det inte skulle slockna. Vi hade inge grillpinnar så jag fick fixa det. När vi var klara och skulle äta gick det inte. Veden hade nästan brunnit upp och det var inte varmt längre. Mamma och pappa blev sura för att vi inte uppehöll elden och tog dåligt ansvar. Vi blev sura på dom. Efter lunch åkte Simon till en fotbollsplan med några kompisar. Jag var tvungen att följa med mamma och pappa på en cykeltur. Vi cyklade fel i på fyra vägar. Jag blev irriterad både för att vi cyklade fel jag var trött och jag ville igenligen inte följa med. Men till slut kom jag hem, typ 1km efter mamma och pappa. Jag åkte och tog det lungt i min takt. Nu har jag också läst ut min bok "Kitty och dockans hemlighet" Någon som har läst den? ´Ses!

Igår var väl inte någon vädermässigt inbjudande dag.  Sådana dagar får man försöka göra inbjudande. En god vän till mig på Öland föreslog att jag skulle komma över till honom för att vi kulle göra en lökexkursion trots att temperturen låg på cirka tre grader och den isande vinden från norr tilltog. Vi gjorde så.

Första stoppet fokuserade vi på släktet Scilla. Det gick trögt i början med bara rysk blåstjärna, liten vårstjärna och vårstjärna., men vartefter tog det sig. Någon timma senare hade vi hittat även stor vårstjärna och ett magnifikt fält med tidig vårstjärna. Porslinsblomman täckte stora delar av vägkanterna. Krokusarna var fåtaliga. Vi fann till en början endast vårkrokus och gul krokus. Till vanlig snödroppe kunde vi efter en stund addera veckad snödroppe och turkisk snödroppe vilken vi tycker är pikant.

Vi for sedan ner till en gammalt övergivet skifferbrott på östra sidan av Grönhögen där vi fått ospecifika uppgifter om att det växte en del förvildade gamla lökväxter. Det tog en stund i snålblåsten innan vi hittade det gamla skifferkbrottet med d:o kalkugnar. Till vår stora förvåning hittade vi här några dvärghyacinter, bara c:a 5 centimeter höga med sina ljusblå klockor med mörkblå strimmor. Arten är bara påträffad på ön en gång tidigare. Det är förvisso en trädgårdsrymling, men den rotar sig tydligen inte så gärna på våra breddgrader. En välkommen motvikt mot den allt mera bitande nordanvinden.

En stunds avbrott vid Ottenby visade att många vårfåglar har infunnit sig med åtminstone några individer. Storspoven spelade. Skärfläcka, kricka, bläsand, snatterand, skedand plaskade livligt framför oss. Säsongens första årtor, ringtrastar, hämplingar, strandpipare, ljungpipare, sädesärlor, silvertärnor, stenskvättor m.m passerade oss på väg in i landet.  Några gråsälar hade också infunnit sig.

Därnäst åkte vi till Ås kyrka och fann där en krokus vi fått tips om. Den vet vi inte vilken art det är. 

Sista tillslaget gjorde vi uppe vid Runsten där vi letade hybriden mellan vårstjärna och tidig blåstjärna. På vägen genom kyrkogården passerade vi den grav där barrbräckan sedan några år etablerat sig. Även nu blommade denna flitigt. Ingen tycks veta hur denna märkliga planta har kommit dit.

Ovan nämnda hybrid fann vi inte, men just som vi skulle lämna byn så såg jag på min sida av bilen skymten av en blomma jag tycket vi borde stanna och titta på. Det visade sig snabbt vara persisk blåstjärna, en art vi hade tänkt hoppa över enär vi inte kände någon lokal för den söder om Egby. Ingen av blommorna stod utanför trädgården, vilket irriterade min gode vän. Då fick han nämligen inte räkna den som sedd i förvildat tillstånd. Den blomma som stod närmast gränsen till allmänningen stod mindre än fem centimeter från gränsen, men på fel sida.

 

 

Var det härliga dagar för, både i lördags och i söndags. Här i mellersta Blekinge sken solen från ganska tidigt lördag morgon fram till lunch i söndags.  Lördagen inleddes lite blåsigt, men vinden lade sin under eftermiddagen. Temperaturen steg till 18 grader och tiden på året var och är helt rätt. Enstaka fukrsa sågs redan i miten av mars, och en fotograferades redan i början av februari. Jag var ute på lördagen och såg flera fuksar. Det var bara dock bara en av dem jag såg så bra att jag kunder känna igen den. Området är känt för att hysa alla våra tre fuksar. Den tredje är dock mycket sällsynt, men visar sig någon gång då och då. I fjor är det tveksamt om det sågs någon, och i år har det inte setts någon ännu.

En god vän till mig ringde redan i fredags och undrade om vi kunde samordna en tur. Han skulle köra från Lund till mellersta Blekinge tillsammans med sin fru och två döttrar snart 8 och snart 3 år gamla i hopp om att få se dessa djur.

Vi möttes någon mil utanför Ronneby och åkte gemensamt den krokiga vägen ner till lokalen. Redan innan vi steg ur bilen hade den äldre av flickorna fått syn på en fjäril som visade sig vara just en körsbärsfuks, en av de två arter hennes pappa gärna ville se. Under en långsam vandring som varade gott och väl en timma men mycket stillasående och väntande visade sig ytterligare någon körsbärsfuks och några vinbärsfuksar. Trots att några trädstammar betats med sötat vin var djuren tämligen svårflörtade. Trots sina egentligen starka färger smälter de väl in i omgivningen sedan de satt sig. Den tredje fuksen var det ingen som såg. Däremot sågs åtskilliga citronfjärilar, några nässelfjärilar och någon sorgmantel. Flera av dem visade sig så småningom tillräckligt väl för att låta sig fotograferas.

 

 

Det är helt sjukt, det var mer än ett år sen jag var här. Helt sjukt. Då klagade jag mest på allt, allt var skit. Men nu vet jag att det verkligen var det för det är så mycket bättre nu.

Jag fick min pump nån månad innan jul. Var så himla skeptisk till det. Men nu. Den är bra, mer än bra för det går nedåt med HbA1C. Det går väl inte spikrakt ner men det är en början. Vägarna till lycka är inte lätta, men det var ingen som sa att dom skulle vara det heller!

Det känns i själen att nu är det vår!

Jag kom hem i söndags kväll efter en fyradagars tur till Härjedalen och norra Dalarna. Jag har under fyra år tidigare försökt att få se den lilla grupp myskoxar som då och då kommer över gränsen från Norge och vistas i Sverige. Man vet väldigt sällan hur länge de stannar. Det fanns tidigare ett sportföretag i Funäsdalen som arrangerade helikopterturer ut gill någon km från djuren och sedan guidade medföljande turister fram till närgränsen för dessa djur. Sedan gick man tillbaka till stora vägen, en trivsam vandring på mellan 1½ och 2 mil, lite beroende på var djuren för dagen hade sin uppehållsort. Första försöket var jag ensam, och ingen annan turist hade anmält intresse till företaget för att flyga ut under någon av de dagar då jag befann mig i området. Nästa tur var vi tre personer och hade bokat helikopter. Då vi på vägen upp passerade Gränna, ringde företaget oss och hävdade att de inte hade någon helikopter. Illasinnade rykten gjorde i efterhand gällande att en grupp jägare köpt vår helikoptertur för dubbla priset, och därmed ställt oss på nar backe. Nästa gång jag passerade var det för sent på året. Det låg för mycket snö på fjällen där djuren befann sig och terrängen uppgavs vara alltför svår att ta sig fram i för att någon av guiderna skulle vilja gå dit under den tiden av året. Fjärde gången jag försökte visste inte företaget om djuren fanns i Sverige och kunde därför inte lämna någon garanti för att jag skulle få se djuren. Företaget skulle flyga ut med en tysk familj, En resa på kanske 1500 kronor utan att veta om jag skulle få se djuren tyckte jag då var en smula osunt att satsa på. Jag fick under min tur till Funäsdalen i fjor dels veta av företaget att man slutat med dessa myskoxguidningar enär det dels var svårt att veta om man skulle hitta djuren och dels hade mycket besvär med vöädret och därför nödsakats ställa in bokade flygningar alltför ofta. Men jag fick ockå kontakt med en annan naturguide och fotograf. Efter en stunds samvaro berättade han att djuren för första gången under våren 2010 hade kommit in på svenska sidan och stått kvar ett bra tag in i april. Han erbjöd sig också berätta för mig hur läget var om jag ringde honom nästa år, d. v. s. 2011. Då jag ringde i vår fick jag veta att djuren åter hade infunnit sig.  Jag tog kontakt med Fjällbyn i Tännäs varifrån man kan åka ut på ett fjäll och titta över på grannfjället där djuren stod. Det är omkring 2 km mellan där man själv står och där djuren står, så störningen är obefintlig.

Jag körde sista c:a 10 milen mellan Särna och Tännäs på snötäckta vägar i tät dimma eller täta moln, men var framme i god tid. Vi åkte ut till fjället varifrån vi hade förhoppning att se djuren, med en snövessla. Det tog omkring 45 minuter. När vi kom ut på fjället visade det sig att det fjäll där djuren skulle stå var insvept i moln. Jag fick åka ner igen utan att ha sett djuren. Jag bad guiden att få åka med honom ut följande dag. Han berättade då att han inte skulle köra på lördagen, och inte heller på söndagen. Jag hade från ett telefonnummer där man kunde få info om dessa turer fått veta att vesslan går torsdag t. o. m. söndag mellan kl 11 och 15. Just snygg information! Jag berättade detta för vessleföraren. Han blev förvånad men sa att om det klarnade så skulle det nog ordna sig ändå. Han hade telefonnummer till en dam som sköter en våffelstuga varifrån man kan se ut över det fjäll där myskoxarna uppehöll sig. När vi skiljdes åt i fjällbyn sa vessleföraren att vi kanske kunde göra ett försök vid tvåtiden om det klarnat på fjället. Jag var självklart positiv till det efter drygt 90 mil i bil.

Klockan halv ett dök han upp igen med sin egen skoter. Är du beredd? – Det var jag självklart. Denna gång hade vessleföraren tagit sin egen snöskoter. Resan tog nu c:a 17 minuter. Molnen hade lättat. Vi hittade snabbt djuren.

 

Under eftermiddagen åkte jag söderut i strålande solsken och gnistrande snö. Eftersom solen tittat fram först under eftermiddagen hade fåglarna börjat sjunga. Det var aktivitet i den fjällnära skogen på eftermiddagen. För natten inkvarterade jag mig i ett vandrarhem.

Morgonen därpå åkte jag upp på Nipfjället. Även detta låg insvept i moln. Det var inte mycket man kunde se, men en del kul saker hördes. Medan jag befann mig där började det blåsa. Vid halvtiotiden åkte jag till Fulufjällets Nationalpark för att titta på Sveriges högsta vattenfall och en del fåglar och djur. När jag började gå från parkens naturum mot fallet hade vinden ökat så kraftigt att jag fick vända efter några hundra meter för att byta till stormössan, en mössa som jag praktiskt taget aldrig använder om temperaturen ligger över – 10 grader. Men en vindstyrka som ligger på åtminstone styv kuling bör man inte negligera då temperaturen ligger obetydligt över noll grader.

Fallet var fruset. Jag fann de fåglar jag sökte.

 

Hemfärden skedde under de första c:a 30 milen i tämligen tät dimma och de resterande c:a 50 milen i milt regn och kraftig blåst. På massor an ställen rastade flyttfåglar i vägkanterna och på åkrarna. De första fjärilarna har visat sig. Fåglar och djur spelar och leker i skogar och på fält. Vinden är frisk men det doftar vår.

 

 

Tjo amigos!! ^^ Jag har precis skaffat konto här på diabit och ja fick min diabetes för 5 år sedan, bara inte vetat om att sidan fanns ;D

Jaha dagen bestod av lite allt möjligt XD Ja o min kompis Davin öva på musik redovisningen och ja ska sjunga Price Tag av Jessie James och hon ska spela gitarr XD går rätt så bra men ändå inte ^^

Och sist idag hade vi matte och då snattade Davin min dextro ;D

 

Ne fy!!!!!!!!!!!111 Nu låter jag som en av de som faktiskt kan vara lyckliga över sitt liv med denna sjukdom, asså de som faktiskt kan kan det är ja sååå stolt över och ser sååå jävla mycket upp till men för att vara helt ärlig så är detta en utväg från BUP. gick där ett tag och kvinnan ja pratade med var sååå jävla sur! Så ja slutade men det blir nog tillbaka dit för ja ser fortfarande svart o känner mig ensam ='(

Finns det nån som kan hjälpa mig, nu som kan prata med mig på riktigt och inte prata förbi mig som alla läkare och kuratorer gör.

Asså ja är en gla tjej på utsidan men har svårt att öppna mig så det ärvad folk tror o ser. Med mina kompisar i skolan kan ja skrika o hoppa och skratta tills magen kniper sig XD men ingen av dem förstår ju faktiskt hur ja mår under, mest pågrund av min sjukdom så skulle vara sönt att kunna skratta med nån som gör X]

Aja lite info om moi ;D

Ja älskar film musik(speciellt rock o death metal o death core XD), skriver böcker, tecknar + målar ;D, shoppa, färga och exprimentera med håret(månadens färg blir neon grön ;D) och såklart ha kul XD Tkoio Hotel<33333 Michael Jackson<3333 Snoop Dogg<3333 Slipknot<3333 Devourment<333

Hatar homofober, rasister, nazister, folk som inte låter en va en själv, folk som går bakom ryggen(har erfarenhet av det, hänt några gånger)

Aja bye bye för så länge ;D<3