Det är helt sjukt, det var mer än ett år sen jag var här. Helt sjukt. Då klagade jag mest på allt, allt var skit. Men nu vet jag att det verkligen var det för det är så mycket bättre nu.

Jag fick min pump nån månad innan jul. Var så himla skeptisk till det. Men nu. Den är bra, mer än bra för det går nedåt med HbA1C. Det går väl inte spikrakt ner men det är en början. Vägarna till lycka är inte lätta, men det var ingen som sa att dom skulle vara det heller!

Jaha, så kommer man hit in på sidan igen, jag blir alltid lite konstig i huvudet när jag loggar in här, diabetesen är inget jag gillar att prata om, jag har aldrig klarat av det något vidare. Så jag har ju inte varit inne på en jäkligt lång tid så tänkte berätta vad jag har haft för mig: I somras besökte jag Norrland, helvetet på jorden (förlåt alla norrlänningar hoppas ni inte tar åt er) och så var jag på Öland, lycklig. Skolan började, jag började nian, hösten gick fort och innan jul någon gång var jag uppe i Jkpg för att kolla HbA1c... det låg på 11. Jaha, jippi tjohej eller något ? Det höjdes verkligen något så inni bomben, dom började snacka om inläggning igen, jag blev förbannad. DET FUNKAR JU FÖR FAN INTE! Vill jag skrika åt dom, DET GÅR INTE! Men det har sänkts sig nu, någorlunda iaf. Jag ska försöka att få det bra, försöka så gott jag kan. För jag vill må bra, jag vill. Allt är inte så lätt bara, det är inte enkelt att bryta ur gamla vanor som sitter inne, det tar tid, och under tiden kan man falla. Men jag antar att knepet är att aldrig ge upp, bara fortsätta framåt, titta aldrig tillbaka, gör saker du vet kan hända, inte saker som du vet är omöjliga. Ställ inte för höga kvar på dig själv, det gör dig bara besviken. Börja smått, klara det och beröm dig själv. Mamma vill belöna mig med en Londonhelg om mitt HbA1c ligger bra vid skolavslutningen, och det skulle jag inte tacka nej till. Så man försöker, för man vill. Slutar man... så vet man inte om man hittar tillbaka.

Man vill så man kämpar.

Man kan, så man gör det

Man ska, så man prövar.

Livet är då aldrig bra. Det kommer det ena efter det andra. Man stöter på allt man inte vill ska komma. och man lyckas undvika det som är bäst för en.

Så medans jag kämpar varje dag genom att hålla tårarna tillbaka, genom att säga att jag vill inte prata om det till folk som betyder det är svårt. Det är svårt när en vän säger att du kan prata med mig om det är något, jag finns alltid här för dig. Det är så svårt att säga: jag vill inte rata om det. Men det är svårare att säga vad som händer.

Jag är ledsen.

Jag sitter där som ett jäkla fån. Tårarna rullar en efter en ner för mina kinder. Kan hon inte säga nånting. Kan inte den jäkla läkaren säga nånting.

- Vill du inte det? frågar hon

- Helst inte, säger jag. Vad ska jag säga? Klart jag inte vill bli inlagd igen! Mama får komma in precis när jag slutat gråta, men hon ser mina röda ögon och jag börjar gråta igen. Mamma sitter och håller om mig. Jag kan inte andas, magen knyter sig och jag kan inte säga något utan för nicka.

Jaa, vi sa att efter nyår så har vi bestämt att de som ligger med Hba1c över 9.0 ska läggas in precis som första gången, säger min läkare. Mamma tycker det vore jättebra. Hur fasen kan hon tycka det ?! Jag hatar sjukhus, det värsta som finns! När vi går därifrån har vi bestämt att jag ska komma tillbaka om en månad. Är det inte bra då läggs jag in.

Väl tillbaka i skolan får jag vänta en stund innan mina kompisar kommer från gympan. E frågar hur det gick. Och det brister på direkten. Inte bra, hinner jag säga innan tårarna sprutar igen. Så sätter sig jag, E och S på bännken och jag får berätta. S säger att det går för " du vill, du kan, du ska".  Jag skämmer ut mig för en sjua som känner  S & E och visserlige inte vet vad allt handlar om men endå.

Dagen går på vi har lunch och sen so men då får jag gå och göra en hörförståelse på engelska som jag missat på morgonen. Påväg tillbaka stoppas jag av A som vill hälsa. Han frågar hur det ä. Det är skit, svarar jag. För mej me, säger han. Men du ska iaf inte kanske åka in på sjukhus, säger jag och brister som en damm vid en flod. A lägger armen om mig: ta ett djupt andertag, andas, ber han mig. Vad är det? Jag får berätta än en gång och A säger att jag kan bättra mig, bara jag vill. Jag säger att jag måste bättra mat och motion. Hans farfar har det så han vet hur det funkar. Och han säger att jag ska skippa allt skit och junkfood och om jag vill så får jag ringa när som helst så kan vi gå en runda ^^. Ett par snyftningar och en kram senare får jag gå in i klassrummet. Troligtvis ganska rödögd men vetande om att det finns fler som bryr sig och att jag precis skämt ut mig igen framför flera stycken sjuor ^^.

Jag ville bara säga att vänner är underbara <3

Hej alla diabitmedlemmar!

Har inte varit inne på ett bra tag nu. Känns bara för mycket. Livet suger lika mycket som vanligt, mitt Hba1c är uppe i 9.6 och jag går till en läkare och en dietist är i stan nån gång i månaden. Och så säger dom samma som alltid, "inte bra" " det är lite för mycket" "det är lite för lite" blablabla.... och där sitter jag, nickar, tittar på dom, säger jaja. Men jag har stängt av öronen, orkar inte lyssna. Det skiter sig ändå i slutändan. Och vad har man lärt sig då? Jo att viljan är stark men lusten är starkare.

Japp, va uppe på sjukhuset och snackade me läkaren i tisdags. Blev lite ändringar hit och dit hoppas det funkar för kommer jag under 7 i mitt Hba1c så betalar mamma Stockholmsresa och fickpengar till konfaresan i berlin!!

Låg på 8.1 förra gången, nu var det dock uppe i 9.1 vilket var samma som jag hade då jag åkte in första gången. Inte bra direkt.

Och idag har jag lyckats xD hade känning igårkväll, känning vid klockan halv 6 på monnen, och känning nu xD Att jag lyckas !! ^^

Ser att många läst mina inlägg och det är ju trevligt, men det är tydligen ingen som tänker eller tycker nått eftersom ingen kommenterar. Har jag rätt ?? Eller kommer ni inte svara ? Skit samma skriver på iaf.

Tisdag va skit. Va asdeppig när vi kommit hem från sjukhuset. Va i skolan en stund bara. Sen var det slut. Var assur när jag kom hem och på träningen kände jag mig bara förskyld och fick ont i svanskotan.

Ska kanske gå och äta nått nu eftersom jag har känning.

Ses !

Mamma tittar på mig där jag sitter. Jag har kollat i din blodsockermätare säger hon. Shir tänker jag. Värderna har varit uppåt 20 och jag har inte kollat mer än 2 ggr per dag. Du måste bättra dig. Du kan ju fixa det här det vet du.

Ja jag vet. Jag har hört det förut. Minns 5 ggr i månaden säger hon det. Att jag måste skärpa mig. Att jag måste kolla vad jag gör. Men vem har lust? Jag har inte valt att leva med det här ! Jag ville inte ha det här men jag är fast med det för resten av livet !

Dom säger att man kan leva helt normalt. Bullshit ! Jag lever fasen inte normalt iaf ! Mina kompisar kan ut och göra det och det. Men jag msået kolla så jag kan äta och att jag har med mej grejer. Att jag inte får känning eller att annat händer. Som om mina vänner gör det ! Som om jag lever normalt.

Man vill ju leva normalt men det finns inte en chans. Jag vet vad jag behöver göra och hur men hur länge orkar man hålla allt ?? Hur länge orkar man vara duktig och inte göra som man helst vill ?? Är det värt det ?? Är det så att det finns något bättre och som jag kan vara glad över att jag har klarat av ??

Du msåte bättra dig. Hon tittar mig i ögonen. Helst vill jag bara stänga av öronen och fortsätta med kemiläxan jag har i knät. Jag hört det många gånger och orkar inte höra det en gång till. Jag kan det nästan uttantil. Jag vill resa mi upp och säga: Snälla !? Jag orkar inte lyssna mer jag har hört det redan. Men jag sitter tyst som vanligt, nickar och håller med. Som vanligt som om det var inlärt.

Jag vet att jag ska skärpa mig. Imorgon. Imorgon ska jag bättra mig då blir det ändring ! Men morgondagen kommer och jag kommer hem från skolan. Jag äter och sätter mig vid tven eller datorn för jag är tröttt och kanske sur på lärarna som som alltid är så dryga. Och var är förbättringen??....äsch den kommer imorgon.

Nytt och frächt. Rent och oskrivet. Orört men snart nerkladdat av allt jag har att säga.

Tänkte förklara anledningen till mit namn "a little bit longer"

Många av er har säkert hört sången. Skriven och sjungen av Nick Jonas. Han är precis som vi. När han åkte in för första gången frågade han läkarna om han skulle dö. Ibland undrar man om man inte hellre vill göra det än leva med sjukdomen. Okej man vill ju inte dö men jag skulle iaf vilja leva utan den. Den för inget bra med sig! Den gör sig bara skada! Inte bara till mig utan alla runt omkring som oroar sig och är försiktig med en. Det går mig oftast på nerverna med folk som är så oroliga för mig med den. Frågar alltid minns 3 gånger att allt är bra och jag inte behöver äta något och blablabla. Visst dom bryr sig om mig men dom fattar väl när jag sagt att jag mår bra första gången ?!

Usch jag hatar det.