Linn och hennes klasskompisar får arbeta med Social och Emotionell Träning i skolan. Det tycker vi är jättebra. Genom åldersanpassade övningar, enligt metodiken i SET-programmet, utvecklas deras sociala och emotionella förmågor. SET-programmet bygger på aktuell forskning och innefattar de olika färdigheter som kan sägas spegla emotionell intelligens: självkännedom, att kunna hantera sina känslor, empati, motivation och social kompetens.
Under kommande vecka kommer barnen i Linns förskoleklass att få skriva ned något som klasskompisarna är bra på och därefter kommer fröken att sammanställa det. Vilken fantastisk uppgift. Den får oss att tänka på den här berättelsen.
En dag bad en lärare sina elever att skriva ner namnen på sina klasskamrater på ett papper. De skulle lämna ett litet mellanrum mellan varje namn. Sen bad hon eleverna tänka på det bästa de kunde säga om varje person och skriva ner det under namnet. Det tog klassen resten av lektionen att göra det och när de gick så lämnade de in sina lappar till läraren.
På lördagen gjorde läraren en lista till varje elev där det stod vad de andra hade sagt om dem och på måndagen fick eleverna sin lista. Efter ett tag log eleverna. ”Är det verkligen sant” viskades det. ”Jag visste inte att de gillar mig så mycket.”
Ingen nämnde någonsin listorna i klassen igen. Hon visste inte om de visade eller diskuterade sina listor med sina föräldrar, men det gjorde ingenting. Uppgiften hade haft den effekt hon hade önskat. Eleverna var tillfreds med sig själva och varandra. Gruppen arbetade vidare.
Många år senare blev en av eleverna dödad i Vietnam. Läraren deltog i begravningen. Hon hade aldrig sett en militär död i en kista. Han såg så fin och vuxen ut. Kyrkan var fylld med alla hans vänner. Vännerna gick en efter en gick förbi kistan en sista gång. Läraren var den sista som välsignade den döde.
När hon stod där kom en av soldaterna, som var med och bar kistan, fram. Han frågade: ”Var du marks lärare?” Hon nickade ”ja”. Han fortsatte: ”mark pratade mycket om dig.”
Efter begravningen deltog de flesta av marks tidigare klasskamrater i en sammankomst. marks mor och far var också där och de väntade på att få prata med hans lärare. ”Vi vill gärna visa dig något” sade hans far, medan han tog upp plånboken ur sin ficka. ”De hittade det här på mark, då han blev dödad. Vi tänkte att du kanske skulle känna igen det.”
marks far vek försiktigt upp två ihoptejpade pappersbitar. Pappret hade uppenbarligen nötts sönder efter att ha vikts upp och ihop många gånger. Utan att se på pappret visste läraren att det var samma papper som hon hade skrivit ner alla de fina orden som marks klasskamrater hade sagt om honom.
”Tack för att du gjorde det här” sade marks mor. ”Som du kan se, så var det värdefullt för mark.”
marks kompisar samlades omkring henne. Charlie log snett och sade: ”Jag har också kvar min lista. Den ligger överst på skrivbordet hemma.”
Chucks fru sade: ”Chuck frågade mig om han fick ha sin lista i vårt bröllopsalbum.”
”Jag har också min kvar, den ligger i min dagbok” sade marilyn.
Sen tog Vicky, en annan klasskamrat, fram sin plånbok och visade sin lista för gruppen. Hon sade stolt: ”Jag har den alltid med mig, jag tror att vi alla har våra listor kvar.”
Då satte sig läraren ner och grät. Hon grät för mark och alla hans vänner som aldrig skulle få se honom igen. Hon grät också för att hennes initiativ i skolan hade haft sådan effekt på eleverna. Sorgen och glädjen möttes i hennes sinnen.
Från djupet av våra hjärtan: Tack för att ni läser vår blogg. Ni är starka! Ni är våra hjältar! Ge aldrig upp! Kolla gärna in vår hemsida också: www.suchomel.se
den onsdag, 08 september 2010
i Diabetesbloggen
