Hej jag ska flytta med min pappa och hans nya familj. och det ska bli jätte skojj!! Men det finns en nackdel...Jo vi flyttar till en annan stad och det innebär att jag behöver byta skola. Och jag är rädd för att bli mobbad för min diabetes...igen!! Vad ska jag göra för att inte bli mobbad för jag kan inte dölja min diabetes för jag har pump så den syns... 

Hej nu ska jag berätta lite om hur det var för mig när jag fick reda på att jag hade fått diabetes....

Jag vaknade på morgonen, jag var jätte hungrig men fick inte äta för jag skulle till sjukhuset med min mamma och min pappa. när vi sen var på sjukhuset så fick jag gå in och ta blodsocker test, jag låg på 13,6. mamma och pappa förstog att jag hade fått diabetes...men det gjorde inte jag. En läkar tog in mig i ett rum med mamma och pappa. När hon sen sa orden: Du har fått Diabetes. Jag minns att det känndes som hela världen gick sönder, Jag ramlade ihop i en hög. och bara grät...Under dom 20 min så snurrade flera hundra tankar runt i mitt huvud.  Jag ville bara försvinna, bara komma bort från sjukhuset. När vi sen var hemma så sprang jag jag in på toaletten och låste dörren jag minns inte hur länge jag satt där men jag minns att jag grät hela tiden...Pappa satt utanför toaletten och pratade med mig...Jag minns att han sa: Det gör inget du får vara Ledsen, jag och mamma är ochså ledsna. så snälla kom ut nu... Jag vet inte hur men på något sett fick pappa ut mig... När vi sen var på kss så fick jag vänta i 6 timmar på ett rum...Under hela tiden satt jag tyst, det fanns inget att säga...jag kunde bara tänka, Dom första dagarna på sjukhuset var jag bara inne på mitt rum och grät... Dom som jobbade på sjukhuset försökte prata med mig, men det gick inte...Jag ville bara dö. Vad var det för ide att leva när man har diabets tänkte jag...Men en dag så kom en klasskompis och hälsade på...hon var inte min bästa vän, men hon visste hur det var att ligga på sjukhus. Hon hade med sig brev från klassen alla hade skrivit något till mig. Men jag blev mest glad över att hon kom och hälsade på... Jag har nu haft diabetes i snart 3 år och varje dag när jag ligger i min säng så spelas dett upp i mina tankar...Jag fäller en tår...och sen så blir det svart. Under denna tiden som jag har skrivit om detta har jag gråtit hela tiden...och jag vill bara säga om det inte hade varit för allt stöd jag fick när jag låg på sjukhuset så hade jag inte suttit och skrivit detta nu...