Jo... Vårens enkla operation vart inte bra. Så den fick göras om redan under hösten. Tiden därimellan var hur besvärlig som helst. Blodsockret for upp och ner och ner och upp. från 28 till 2 på en halvtimme var inte ovanligt. Efter ett sånt ras nattetid, då han var så påverkad att han inte orkade röra sig började vi mäta blodsocker varje/varannan timme nätterna igenom. Veckor blev till månader. Tröttheten går inte att beskriva. Sen kom dagen för operationen. Blodsockret svängde massor och oron fanns. Men det gick bra! Förutom att under nästan en vecka efteråt kom blodsockret aldrig under 20. Sällan under 25. Vi var på sjukhuset flera dagar men åkte sen ändå hem med så höga blodsocker. Men efter ytterligare ett par veckor låg blodsockret stabilt, fint och bra :-O. Det var så himla ovant att det istället vart svårt att bryta vanan att gå upp hela nätterna, var jättesvårt att ligga en hel natt. HbA1c sjönk från 7,3 till 6,1 i ett nafs. Tänk att en ynka körtel bakom näsan kan göra så mycket för blodsockret. helt makalöst.

Nu har vi föräldrar bestämt att det är dags att försöka "börja lugna ner oss".

Vi försöker ge honom lite mer ansvar och frihet. Att själv mäta när han känner att det behövs.  Givetvis alltid vid måltider, men därimellan.

Igår var han inne hos grannen. Jag lät han vara där i flera timmar. Gick här hemma orolig och ville inget hellre än att springa över och mäta. När han kom hem frågade jag honom om han ätit någonting där. Ja svarade han och mitt hjärta flög upp i halsen. Men han hade klarat sig finfint :-) Ätit pyttipanna och tagit sitt insulin. visserligen för lite, men han gjorde det!!!  För honom var det som den naturligaste sak i värden, vilket kändes så skönt!!

Det har hänt en hel massa sen jag skrev här sist....

Först fick vi vara med om magsjukan. Som nyblivna diabetesföräldrar var det mycket oro. Han fick inte ens behålla en klunk med vatten. Vi hade kontakt med sjukhuset hela dagen och under kvällen ville de att vi skulle komma. Under tre dygn var vi isolerade. De släppte inte hem oss förrens han kunde äta som vanligt, vilket kändes väldigt tryggt. Efter det blev aldrig blodsockret så där jämnt och stabilt igen som det varit innan. Nätterna får det i taket. Dagarna hade bergodalbana.

Men nu för en vecka sen fick han äntligen den efterlängtade pumpen :-) Blodsockret har varit betydligt jämnare, men kvällar och nätter har varit högre. Men det löser sig säkert alldeles strax. Ska ringa till SSK imorgon igen och se om något ska ändras.

Idag kom nästa grej.... Örondoktorn. Hans körtel bakom näsan har kommit tillbaka och måste skrapas igen. Så nu ska min älskade lilla grabb upp på op-bordet mitt i allt. Ingen rast, vila, lugn och ro för honom inte :-( . Men efter det kan han ju förhoppningsvis andas betydligt lättare igen.

Det var vad jag hade idag.

Lyckligtvis oroade jag mig i onödan. Vi kom till fritids strax före 8 imorse. Fick direkt veta att två stycken ur fritidspersonalen skulle vara ansvariga för Adam. Känns jättebra då han tycker väldigt mycket om dem och känner dem redan.

Jag var mer en "bifigur" för den av dem som var med och talade om hur hon skulle göra.  De tog både blodsockerprover och insulin. Det ända jag i stort sätt gjorde var att hämta hans mat, då det ju givetvis tar lite extra tid för dem i början. Men det är ju inget någon behöver träna på :-)

Vi hann med både två känningar och idrott, som är lagd precis före lunch.... Det gick hur bra som helst :-) Känner mig otroligt lugn nu och känner att detta kommer fungera hur bra som helst.

Det jag märkte är att inte samma doser som under jullovet fungerar i skolan.... Han fick samma insulindoser både till frukost och lunch som hemma, plus att han också åt mer mat i skolan än hemma. Efter de ätit är de ute och har rast = härjar runt. Efter någon dryg halvtimme damp han rakt ner efter båda måltiderna. Sen märktes det tydligt att när han tvärt vänder upp igen blir han nästan överaktiv en stund och lyssnar inte alls. Fjantar runt som jag vet inte vad. Men det varar inte så länge ;-)

Mellanmålet var det jordgubbsfil, så då fick han lite mera och efter det gick vi ju hem.

Klassläraren gjorde mig också så jätteglad idag :-) . Hon ska skriva ett brev och skicka hem till alla föräldrar och berätta om Adam. Från och med måndag ska de lägga in en fruktstund strax före 10-rasten där alla barn äter frukt och fröken läser saga. Blir så glad att han vid det tillfället inte behöver vara annorlunda :-)  

Jag har haft världens tröttaste son som bad om att få gå och lägga sig 18.15!! (och världens tröttaste mamma har han haft). Imorgon ska vi till sjukhuset och träffa både sköterskan och dietisten.

Jag vet inte om jag oroar mig i onödan eller om det är befogat...

Har pratat med rektorn idag. Min uppfattning var typ att imorgon är det bara att sända Adam till skolan som vanligt så fixar de resten.... Kanske missuppfattade, vilket jag hoppas. Men det känns inte vidare bra.

Hans lärare skulle vara ansvarig. Personal från fritids skulle rycka in i klassen "om det behövdes" och hon hoppades att vi föräldrar skulle känna oss trygga med det! Sen avslutade hon det korta samtalet där.

Han är nybliven 7-åring. Går i ettan. En ganska stökig klass. Jag tror inte rektorn förstår vilka konsekvenser det kan få.

Igår var vi i badhuset. Såg på Adam att han var låg. Fick övertala honom att komma upp ur vattnet och mäta blodsockret. Han kom. Det visade 3,0 så jag föreslog fika - vilket han inte allt tyckte sig ha tid med utan hoppade ner i vattnet...... Men det vart en bulle och dricka i cafeterian - typ i raketfart.

Hur ska det fungera i skolan? När han har för roligt på ex. rasten för att tycka sig ha tid att mäta även om han inte mår bra? Hans lärare sitter i lärarrummet.....

Hej!

Jag heter Jenny, bor i Värmland och är mamma till 7-åriga Adam som blev diagnostiserad med diabetes den måndagen 1 december 2008.

Det började med att Adam var uppe på natten och kissade flera gånger. Samtidigt drack han ett glas med vatten. Eftersom han hade en jobbig torrhosta trodde vi att han var törstig av den och givetvis blir man kissnödig när man dricker... Det hade pågått en dryg vecka.

Själv var jag påväg till ett sjukhus 6timmars resa härifrån för att läggas in pga min sjukdom under tre veckor. På bussen satt jag och funderade... Ringde min man på jobbet och bad honom åka ner till VC för säkerhets skull. För att utesluta diabetes helt enkelt. Sen kom jag fram till mitt sjukhus och stängde av telefonen. Vi båda var ju 99,9% säkra på att det var hostan som var orsaken....

Vid 18-tiden på kvällen satte jag på min telefon. Min mamma var den första som ringde. Hennes första ord kommer jag aldrig att glömma. "Adam är inlagd på sjukhus". Jag sitter här just nu med rinnande tårar bara av minnet...  Jag började störtgrina i telefonen och ville omedelbart ta första bästa taxi hem igen. Men så blev det inte. Pratade med min man som talade mig till rätta att stanna där jag var eftersom jag också behövde min vård för att orka med allt som väntade hemma. Jag åkte till dem torsdag-måndag när det första var avklarat och det var dags att börja lära oss. 

Nåväl. De kom ner till VC och blodvärdet var alldeles för högt. De ville skicka dem i taxi direkt till barnakuten 8mil bort. Men vår yngsta son var ju på dagis och ingen fanns som kunde hämta honom då vi inte har någon anhörig i närheten. Så de hämtade honom på dagis, åkte hem och packade och for iväg. Min man ringde även till mina föräldrar som omedelbart satte sig i bilen och kom de knappt 20milen och hämtade vår yngsta son.

Sen följde några jobbiga dagar... Adam har varit med om en del sjukvård som liten och har hemska minnen från sprutor och blodprover. Men på något vis gick det. De fick ganska snabbt avbryta forskningsproverna då det helt enkelt inte gick. Just då kändes det fruktansvärt att de ens försökte sig på de proverna. Nu i efterhand vill man att forskningen ska gå fram med ännu större stormsteg.

Han lät så yngklig i telefonen . Det var så underbart att få komma dit när det äntligen blev torsdag. Eftersom bara en förälder får stanna pga plats valde vi att jag delade säng med Adam och min man tog extrasängen. Under lördagen gick vi på julmarknad. Men han vart så trött så vi fick ganska snart åka tillbaka. Han orkade helt enkelt inte.

När jag åkte tillbaka på måndagmorgon kändes allt mycket bättre. Adam han ju aldrig bli dålig. Han var som vanligt. Vi skulle fixa det här!

Helgen före jul var vi hemma hela familjen igen. Vi startade med barnkalas både lördag och söndag. Men det gick bra och föräldrarna var mycket förstående och hjälpsamma. Det känndes otroligt skönt! Julen firade vi bara vi fyra. Det behövde vi efter allt som varit.

Vi har hunnit vara tillbaka till doktorn en gång. på fredag är det dags för sköterskan. Frågorna är fortfarande många. 

På torsdag börjar skolan. Just nu känns det som att jag aldrig vill lämna honom ensam där så många timmar. Det har gått upp för mig att de måste kunna lika mycket som vi. Det MÅSTE ju helt enkelt fungera! Det gäller ju både hans liv och hans framtid! Nu tror jag att det gör det. Vi har en liten skola där alla känner alla och hittills har personalen visat intresse. Men jag är ändå rädd. Han är ju mitt älskade barn! INGENTING får gå snett. Så är det bara!

Nu ligger han och sover sött :-) Första lördagsgodiset har blivit serverat idag. Och nu är det dags att jag ska göra detsamma så vi orkar ha roligt imorgon!

Idag har jag besökt fritids för att höra om de hunnit diskutera än hur de ska gå till väga nu på torsdag när Adam kommer tillbaka. Fick veta att det är många år sen de på vår skola haft ett barn med diabetes sist.

De skulle ha ett möte på onsdag, och då skulle de även prata om Adam. Jag skickade med några frågor. Ex. om en extra resurs för honom i början. Satt där ganska länge och pratade och berättade. Tror att hon insåg att det är mycket mer än vad hon först trodde. Absolut skillnad från det hon kom ihåg av tidigare diabetesbarn. Jag ska även själv ringa till rektorn på onsdag. Ju mer jag tänker, ju självklarare blir det med en extra resurs för honom.

Har fått med mig en matsedel hem för kommande termin. Vi ska kolla igenom den så mat han inte gillar bytts ut samt att får dålig mat, ex. pannkaka serveras något mer till.

Längtar faktiskt till skolstarten på torsdag! Att få se att allt i praktiken kommer att fungera. Hoppas på att få slippa en massa oro då. Eftersom jag själv är kroniskt sjuk och hemma hela dagarna finns så mycket tid att tänka och oroa mig på. Samtidigt är det en stor fördel att jag nästan alltid är nåbar.

Men men. Jag känner mig lättad över att vi har en liten skola där "alla känner alla". Jag tror det är lättare att få det att fungera då. Särskillt bland barnen. Eftersom alla känner honom tror jag det blir mer naturligt och självklart att säga till en vuxen om han inte mår bra. Vi har en stor skolgård i skog, så rastvakten kan ju inte vara överallt samtidigt.

Vi har också bestämt att första tiden ska han äta både frukost och mellis på fritids så de kommer in i det också. Annars är han sällan där. Bara de gångerna jag själv är så pass dålig att jag inte klarar vara en säker mamma åt barnen. Adam har ju hunnit bli så stor att han mer och mer klarar sig själv och då har han ju kunnat vara hemma även när jag är sämre. Men nu krävs det ju mer ansvar, så kanske blir fritids lite mer använt än tidigare...

Ja ja. Nu är det dags att laga middag :-)