Livet går vidare,eller?
9 januari,2007 fick jag dödsdommen som jag kallar den!
Vilken 11åring vill få höra du kommer inte kunna uppfylla dina drömmar för diabetesen kommer hindra dej från lycka i livet. Jag trodde mitt liv var över, det tror jag fortfarande ibland! Jag har snart haft diabetes i 5år och livet känns inte ett dugg lätare!
2006 kring jul gick jag runt och drack och gick på toa HELA tiden. Precis efter nyår började jag gå ner massor i vikt! Jag fick hög feber, och mådde illa hela tiden, tillsist började jag kräkas massor (jag visste ju inte då att det berodde på att jag inte hade något insulin i kroppen) på fredagen den 5e januari åkte jag mamma min lillasyster mammas kille och hans barn till stockhom för att gå på disney on ice! Okej jag ska säga något pinsamt, vi åkte i en tunnel på väg till globen och jag blev akut kissnödig(pga.diabetesen) Jag fick panik, det slutade med att jag kissade i en påse.. Det låter jätte äcklgt men det går inte att hålla sej när man är sjuk! Väl inne i globen skulle vi få en typ glass grej av is och en saft grej (som jag älskar) men jag orkade inte, så mamma köpte bilar till mej (mitt favvo godis) men jag kunde inte äta för jag hade så ont i halsen, mamma kollade i halsen och trodde det var halsflus. Efter stockholm och helgen hade jag gått ner ca.10 kilo på ungefär 2dagar. På tisdags kvlällen ungefär klockan6 åkte jag till pappa för Mamma skulle jobba. dom försökte ge mej mat men jag vägrade äta, dom försökte även med godis men jag orkade inget jag låg barra ner, jag var för svag för att stå upp. Pappa och hans tjej har berättat att jag var så smal aatt man säg hur revbenen och nästan alla ben på kroppen stack ut. Klockan 10 på kvällen kom min mamma och hämtade mej. Jag förstod inte riktigt vad som hände men det slutade med att jag kåg på barnakuten och fick intensiv vård för jag var ca. 2h från döden. Den natten har jag inget minne av alls, men min mamma som sov brevid mej, berättade att jag va uppkoplad på en hjärtaapparat för att mitt hjärta inte funkade så bra just då som lät var 10de minut och läkare och massa andra på sjukhuset som tog hand om mej.
Dagen efter när jag förstod att jag var sjuk, förstod att jag aldrig skulle få leva som vanligt igen, fick jag panik! Jag ville inte visa det för jag visste att mamma och pappa var så oroliga för hur det var med mej, jag ville visa att jag var stark!
Jag låg inlagd på sjukhuset i nästan en vecka och veckan efter det fick jag gå till dag-avdelningen , seden veckan efter det var det att sakta men säkert dags komma tillbaka till skolan! Jag fick uppmärksamhet dä! det hade jag aldrig fått förut, men diabetesen gjorde mej interesan
Somsagt det har nästan gått 5 år se dess nu och jag mår fortfarande dåligt över det, folk säger att det inte är så farligt och att du kommer kunna leva nästan som vanligt. Men dom har FEL det kan du inte, för du måste faktiskt ta spruutor, ha koll på ditt blodsocker, hålla koll på vad du äter, gå till sjukhuset och massa andra saker! Det finns ingen förutom någon som har diabetes som förstår innebörden med att leva med en allvarlig sjukdom! Och det är inte lätt, det vet jag men vi kan klara det för att vi är STARKA!
Puss och kram alla starka människor som lever eller är förälder,syskon eller på något annat sätt inblandad med diabetes
NI ÄR STARKA!
-
Hej idastendahl! Det var en dramatisk berättelse. Jag har haft min diabetes mycket länge jämfört med Dig. Du har ju alldeles rät... -
3


