Igår var väl inte någon vädermässigt inbjudande dag.  Sådana dagar får man försöka göra inbjudande. En god vän till mig på Öland föreslog att jag skulle komma över till honom för att vi kulle göra en lökexkursion trots att temperturen låg på cirka tre grader och den isande vinden från norr tilltog. Vi gjorde så.

Första stoppet fokuserade vi på släktet Scilla. Det gick trögt i början med bara rysk blåstjärna, liten vårstjärna och vårstjärna., men vartefter tog det sig. Någon timma senare hade vi hittat även stor vårstjärna och ett magnifikt fält med tidig vårstjärna. Porslinsblomman täckte stora delar av vägkanterna. Krokusarna var fåtaliga. Vi fann till en början endast vårkrokus och gul krokus. Till vanlig snödroppe kunde vi efter en stund addera veckad snödroppe och turkisk snödroppe vilken vi tycker är pikant.

Vi for sedan ner till en gammalt övergivet skifferbrott på östra sidan av Grönhögen där vi fått ospecifika uppgifter om att det växte en del förvildade gamla lökväxter. Det tog en stund i snålblåsten innan vi hittade det gamla skifferkbrottet med d:o kalkugnar. Till vår stora förvåning hittade vi här några dvärghyacinter, bara c:a 5 centimeter höga med sina ljusblå klockor med mörkblå strimmor. Arten är bara påträffad på ön en gång tidigare. Det är förvisso en trädgårdsrymling, men den rotar sig tydligen inte så gärna på våra breddgrader. En välkommen motvikt mot den allt mera bitande nordanvinden.

En stunds avbrott vid Ottenby visade att många vårfåglar har infunnit sig med åtminstone några individer. Storspoven spelade. Skärfläcka, kricka, bläsand, snatterand, skedand plaskade livligt framför oss. Säsongens första årtor, ringtrastar, hämplingar, strandpipare, ljungpipare, sädesärlor, silvertärnor, stenskvättor m.m passerade oss på väg in i landet.  Några gråsälar hade också infunnit sig.

Därnäst åkte vi till Ås kyrka och fann där en krokus vi fått tips om. Den vet vi inte vilken art det är. 

Sista tillslaget gjorde vi uppe vid Runsten där vi letade hybriden mellan vårstjärna och tidig blåstjärna. På vägen genom kyrkogården passerade vi den grav där barrbräckan sedan några år etablerat sig. Även nu blommade denna flitigt. Ingen tycks veta hur denna märkliga planta har kommit dit.

Ovan nämnda hybrid fann vi inte, men just som vi skulle lämna byn så såg jag på min sida av bilen skymten av en blomma jag tycket vi borde stanna och titta på. Det visade sig snabbt vara persisk blåstjärna, en art vi hade tänkt hoppa över enär vi inte kände någon lokal för den söder om Egby. Ingen av blommorna stod utanför trädgården, vilket irriterade min gode vän. Då fick han nämligen inte räkna den som sedd i förvildat tillstånd. Den blomma som stod närmast gränsen till allmänningen stod mindre än fem centimeter från gränsen, men på fel sida.

Var det härliga dagar för, både i lördags och i söndags. Här i mellersta Blekinge sken solen från ganska tidigt lördag morgon fram till lunch i söndags.  Lördagen inleddes lite blåsigt, men vinden lade sin under eftermiddagen. Temperaturen steg till 18 grader och tiden på året var och är helt rätt. Enstaka fukrsa sågs redan i miten av mars, och en fotograferades redan i början av februari. Jag var ute på lördagen och såg flera fuksar. Det var bara dock bara en av dem jag såg så bra att jag kunder känna igen den. Området är känt för att hysa alla våra tre fuksar. Den tredje är dock mycket sällsynt, men visar sig någon gång då och då. I fjor är det tveksamt om det sågs någon, och i år har det inte setts någon ännu.

En god vän till mig ringde redan i fredags och undrade om vi kunde samordna en tur. Han skulle köra från Lund till mellersta Blekinge tillsammans med sin fru och två döttrar snart 8 och snart 3 år gamla i hopp om att få se dessa djur.

Vi möttes någon mil utanför Ronneby och åkte gemensamt den krokiga vägen ner till lokalen. Redan innan vi steg ur bilen hade den äldre av flickorna fått syn på en fjäril som visade sig vara just en körsbärsfuks, en av de två arter hennes pappa gärna ville se. Under en långsam vandring som varade gott och väl en timma men mycket stillasående och väntande visade sig ytterligare någon körsbärsfuks och några vinbärsfuksar. Trots att några trädstammar betats med sötat vin var djuren tämligen svårflörtade. Trots sina egentligen starka färger smälter de väl in i omgivningen sedan de satt sig. Den tredje fuksen var det ingen som såg. Däremot sågs åtskilliga citronfjärilar, några nässelfjärilar och någon sorgmantel. Flera av dem visade sig så småningom tillräckligt väl för att låta sig fotograferas.

Det känns i själen att nu är det vår!

Jag kom hem i söndags kväll efter en fyradagars tur till Härjedalen och norra Dalarna. Jag har under fyra år tidigare försökt att få se den lilla grupp myskoxar som då och då kommer över gränsen från Norge och vistas i Sverige. Man vet väldigt sällan hur länge de stannar. Det fanns tidigare ett sportföretag i Funäsdalen som arrangerade helikopterturer ut gill någon km från djuren och sedan guidade medföljande turister fram till närgränsen för dessa djur. Sedan gick man tillbaka till stora vägen, en trivsam vandring på mellan 1½ och 2 mil, lite beroende på var djuren för dagen hade sin uppehållsort. Första försöket var jag ensam, och ingen annan turist hade anmält intresse till företaget för att flyga ut under någon av de dagar då jag befann mig i området. Nästa tur var vi tre personer och hade bokat helikopter. Då vi på vägen upp passerade Gränna, ringde företaget oss och hävdade att de inte hade någon helikopter. Illasinnade rykten gjorde i efterhand gällande att en grupp jägare köpt vår helikoptertur för dubbla priset, och därmed ställt oss på nar backe. Nästa gång jag passerade var det för sent på året. Det låg för mycket snö på fjällen där djuren befann sig och terrängen uppgavs vara alltför svår att ta sig fram i för att någon av guiderna skulle vilja gå dit under den tiden av året. Fjärde gången jag försökte visste inte företaget om djuren fanns i Sverige och kunde därför inte lämna någon garanti för att jag skulle få se djuren. Företaget skulle flyga ut med en tysk familj, En resa på kanske 1500 kronor utan att veta om jag skulle få se djuren tyckte jag då var en smula osunt att satsa på. Jag fick under min tur till Funäsdalen i fjor dels veta av företaget att man slutat med dessa myskoxguidningar enär det dels var svårt att veta om man skulle hitta djuren och dels hade mycket besvär med vöädret och därför nödsakats ställa in bokade flygningar alltför ofta. Men jag fick ockå kontakt med en annan naturguide och fotograf. Efter en stunds samvaro berättade han att djuren för första gången under våren 2010 hade kommit in på svenska sidan och stått kvar ett bra tag in i april. Han erbjöd sig också berätta för mig hur läget var om jag ringde honom nästa år, d. v. s. 2011. Då jag ringde i vår fick jag veta att djuren åter hade infunnit sig.  Jag tog kontakt med Fjällbyn i Tännäs varifrån man kan åka ut på ett fjäll och titta över på grannfjället där djuren stod. Det är omkring 2 km mellan där man själv står och där djuren står, så störningen är obefintlig.

Jag körde sista c:a 10 milen mellan Särna och Tännäs på snötäckta vägar i tät dimma eller täta moln, men var framme i god tid. Vi åkte ut till fjället varifrån vi hade förhoppning att se djuren, med en snövessla. Det tog omkring 45 minuter. När vi kom ut på fjället visade det sig att det fjäll där djuren skulle stå var insvept i moln. Jag fick åka ner igen utan att ha sett djuren. Jag bad guiden att få åka med honom ut följande dag. Han berättade då att han inte skulle köra på lördagen, och inte heller på söndagen. Jag hade från ett telefonnummer där man kunde få info om dessa turer fått veta att vesslan går torsdag t. o. m. söndag mellan kl 11 och 15. Just snygg information! Jag berättade detta för vessleföraren. Han blev förvånad men sa att om det klarnade så skulle det nog ordna sig ändå. Han hade telefonnummer till en dam som sköter en våffelstuga varifrån man kan se ut över det fjäll där myskoxarna uppehöll sig. När vi skiljdes åt i fjällbyn sa vessleföraren att vi kanske kunde göra ett försök vid tvåtiden om det klarnat på fjället. Jag var självklart positiv till det efter drygt 90 mil i bil.

Klockan halv ett dök han upp igen med sin egen skoter. Är du beredd? – Det var jag självklart. Denna gång hade vessleföraren tagit sin egen snöskoter. Resan tog nu c:a 17 minuter. Molnen hade lättat. Vi hittade snabbt djuren.

Under eftermiddagen åkte jag söderut i strålande solsken och gnistrande snö. Eftersom solen tittat fram först under eftermiddagen hade fåglarna börjat sjunga. Det var aktivitet i den fjällnära skogen på eftermiddagen. För natten inkvarterade jag mig i ett vandrarhem.

Morgonen därpå åkte jag upp på Nipfjället. Även detta låg insvept i moln. Det var inte mycket man kunde se, men en del kul saker hördes. Medan jag befann mig där började det blåsa. Vid halvtiotiden åkte jag till Fulufjällets Nationalpark för att titta på Sveriges högsta vattenfall och en del fåglar och djur. När jag började gå från parkens naturum mot fallet hade vinden ökat så kraftigt att jag fick vända efter några hundra meter för att byta till stormössan, en mössa som jag praktiskt taget aldrig använder om temperaturen ligger över – 10 grader. Men en vindstyrka som ligger på åtminstone styv kuling bör man inte negligera då temperaturen ligger obetydligt över noll grader.

Fallet var fruset. Jag fann de fåglar jag sökte.

Hemfärden skedde under de första c:a 30 milen i tämligen tät dimma och de resterande c:a 50 milen i milt regn och kraftig blåst. På massor an ställen rastade flyttfåglar i vägkanterna och på åkrarna. De första fjärilarna har visat sig. Fåglar och djur spelar och leker i skogar och på fält. Vinden är frisk men det doftar vår.

  Nattskärrornas dova dunkande väckte mig strax före soluppgången. De lät nästan som en av de trolltrummor som urinnevånarna här uppe bygger. Jag var glad över att regnperioden ännu inte satt in med full kraft. Tältet var ännu lite fuktigt efter föregående kvälls korta intensiva skyfall. Det hade bara varat ett par timmar, men då hade det också regnat så att man inte kunde se längre än högst femtio meter. Tältet var torrt, men hade nästan slagits till marken av det häftiga slagregnet.

  När jag kröp ut ur tältet dunkade nattskärrorna fortfarande. En fågel kom vinglande ända fram till mig och satte sig på en gren bara två meter ifrån mig och fortsatte att dunka.     

    Temperaturen var behaglig. Ännu inte över tjugofem grader. Jag sökte mig ut på stigen i halvmörkret med en av kastrullerna till mitt trangiakök i handen och letade mig ner till mitt vattenhål.

När jag kom fram letade jag upp en brant brink med grunt vatten nedanför. Då visste jag inte att de stora saltvattenskrokodilerna i denna delen av världen inte går upp i rent sötvatten. De sötvattenskrokodiler man ibland kan träffa på i vattendragen inne i regnskogen lever av fisk. De är tämligen skygga och drar sig undan för människor.

  Dagningen var snabb och odramatisk. Jag åt de fyra skivor bröd och en banan, precis som jag hade beräknat att jag skulle göra. Någon mango åt jag inte eftersom jag inte hade plockat några sådana kvällen innan.

  Efter frukost gick jag åter ner till vattenhålet för att utforska området kring detta. Efter att ha smugit runt vattenhålet en stund utan att hitta något spännande fortsatte jag uppströms. Växtligheten närmast brinken var tät och därför inte så lätt att ta sig igenom. Jag blev ofta tvungen att stanna. Många gånger hörde jag hur något rörde sig i växtligheten. Ofta var det helt nära mig utan att jag kunde se vad det var. Ibland stod jag bara alldeles stilla och  hoppades att upphovet till dessa prassel skulle avslöja sig. Någon gång då och då visade det sig att det var fåglar. En av de mera slående egenheterna med fåglarna i regnskogen är deras nyfikenhet. Då jag ställde mig eller satte mig alldeles stilla i en öppning som kanske var en meter i diameter kom ofta fåglar ända fram till bara en halv meter ifrån mig. De tittade bara på mig ett kort ögonblick. Sedan vände de om och hoppade eller kröp tillbaka in i växtligheten igen lika försynt som de kommit. Detta kunde hända många gånger när man väl hade stannat. Men varje fågel kom bara fram en gång. Efter kanske fem minuter kom inga nya fåglar. Då blev det åter alldeles stilla kring just den öppningen.

     Det fanns bara ett fyrfota djur som var farligt. De vilda bufflarna är stora men de är så försiktiga att de oftast ger sig iväg om de stöter på någon människa. En vresig gammal buffeltjur eller en tjur i brunst ska man dock inte lita på. En morgon skrämde jag iväg en buffel som badade i mitt vattenhål. Den for iväg med full fart. Det såg ut som om den plöjde genom skogen nästan som en stridsvagn.

     Däremot ska man vara ytterst försiktig med vildsvin. Om man råkar överraska ett vildsvin eller en familj vildsvin så vet man aldrig vad som händer. Om ett djur blir överraskat kan det mycket väl gå till anfall. Särskilt stor är risken om man överraskar en sugga med kultingar. Kommer man smygande genom skogen kan det hända att vildsvinen inte hör dig förrän det är för sent. Blir man anfallen så är goda råd dyra. Jag blev rekommenderad att klättra upp i ett träd så snart jag kunde och sitta kvar där tills djuren hade försvunnit. Det kunde vara svårt att hitta något träd som det var möjligt att klättra upp i och det kunde ta många timmar innan djuren försvann.

Om du upptäcker dem innan de upptäcker dig så lär det vara bäst att antingen bara stå kvar, eller smyga därifrån, sakta och tyst. Chansen att du upptäcker dem innan de upptäcker dig är ungefär fifty-fifty. Störst är chansen att man hör dem. De kan ofta gå och böka ganska fridfullt. Då brukar de grymta för att hålla kontakten sinsemellan. Men om vildsvinen kommer tassande medan man själv står stilla så är det inte säkert att man hör dem, Kommer de springande med hög fart så hör man visserligen deras tramp mot djungelgolvet. Men då kan det gå så fort att de har hunnit ända fram till dig innan du har förstått vad det är som är på gång.

     Man kunde bara gissa vad som skulle dyka upp härnäst och var det skulle ske. Sikten vid dessa stopp i den täta växtligheten var ofta inte mer än en halv till en meter. Det droppade fortfarande från träden. Stora tunga droppar som ibland kom ända uppe ifrån trädkronorna. Dessa kunde ibland ha sina lägsta grenar tjugofem till trettio meter över markytan, ibland ännu högre. När dropparna slog emot de kraftiga bladen på någon av de ständigt gröna växterna i  regnskogen hördes ganska skarpa "tapp". Ju längre dropparna hade fallit desto kraftigare blev ljudet. Det föll ganska rikligt med droppar. Ibland kom dropparna alldeles efter varandra och ibland tog det flera sekunder mellan dem. "Tapp, - tapp - tdapp tapptapp", lät det. Och mitt ibland alla dessa ljud från dropparna kunde ibland någon fågel eller något djur åstadkomma nästan likadana läten.

  Stora ytor inne under de mäktigaste och tätaste lövvalven tog emot så lite ljus att ingenting kunde växa där.  Det var som att vandra på ett parkettgolv med torra löv i en enorm pelarsal där pelarna var träd som kunde vara en meter tjocka. På platser där en smula ljus nådde ner till markytan fanns lite växtlighet. Där kunde man få höra juveltrastar. Denna grupp av fåglar har haft flera olika namn på svenska. De har också tidigare kallats för dragonfåglar för sina sprakande färgers skull. Numera heter de pittor. De ser ut ungefär som en liten koltrast utan stjärt. Benen är mycket långa. Om man får se dem komma hoppande på lövsalsgolvet ser det nästan ut som en ping-pong-boll på styltor som studsar fram över ett ping-pong-bord.. En ping-pongboll målad i gult, blått, rött, grönt, svart och brunt.

     Ideligen kunde jag höra pittornas säregna och lustiga rop. De tidiga australiensiska nybyggarna och lycksökarna tyckte att det lät som om fåglarna ropade: "get-to-work". Det var på den tiden vita guldgrävare bodde här och grävde efter guld. Säkert fick de höra dessa pittor när de vaknade. I dessa skogar finns två sorters pittor. En som är vanlig och en som är väldigt svår att få höra och ännu svårare att få se.

     Temperaturen steg raskt under förmiddagen. Hettan blev framemot elvatiden ganska tryckande. Det är då det är dags att söka sig till något vattendrag inne i djungeln för att inte förgås i den olidliga hettan. I stort sett allting är stilla och tyst då. Stiltjen varar omkring fyra timmar. Inga djur eller fåglar vill helt enkelt röra sig då. De väljer att hushålla med krafterna.

     Vid kvart i tolv-tiden hade temperaturen stigit till över fyrtiofem, och luftfuktigheten var maximal. För första gången under mina drygt tre månader i landet hade hettan kopplat greppet på mig. Illamående och yrsel sökte mig raskt. Jag förstod att min enda möjlighet att klara mig ifrån att svimma var att krypa ner i vattenhålet. Då visste jag ännu inte att de krokodiler som kunde finnas här säkert skulle fly för mig.

     Då jag efter en stund reste mig ur vattenhålet var jag  fortfarande fullt påklädd. Kläderna var naturligtvis blöta. Men knappt fem minuter senare var kläderna lika torra som innan jag sökt svalka i vattenhålet. Jag gick tillbaka till mitt tält. Jag kokte en kastrull te och åt ett par mangos som jag plockat på vägen hem.

     På eftermiddagen vandrade jag åt ett annat håll. Jag ville leta i ett område som jag inte tidigare varit i. Därför borde jag ha möjlighet att råka på nya fåglar men också överraskningar. Jag förflyttade mig sakta längs en gammal markväg som kanske inte hade varit använd regelbundet sedan före andra världskriget. Plötsligt brakade det till cirka två meter ifrån mig där jag stod på vägen. Jag uppfattade en stor svart yvig klump som for iväg med tunga snabba kliv. Det var en kasuar. En fågel som är närmast släkt med strutsen, stor och tung. Hannen är svart med naken blå hud på halsen och har en stor hjälm av hornämne på huvudet. Varför den har det vet nog ingen riktigt säkert. Kanske är den ett bra skydd när kasuaren springer med sänkt huvud genom den täta djungeln.

Jag är glad över att den sprang åt rätt håll. Kasuarer gör inte alltid det. Innan jag åkte ut till min tältplats hade jag fått veta att kasuarer kan anfalla om de blir överraskade. En aborignerpojke hade råkat ut för en kasuarhane som sprungit åt fel håll en vecka tidigare. Kasuaren hade med en enda spark öppnat magen och bröstkorgen på pojken från naveln till hakspetsen. Kasuaren har mycket kraftiga ben och en rakknivsvass stortå.

Min fågel stannade ett tjugotal meter längre bort och utstötte en dov, lite kuslig trumpetstöt, som påminde mig en aning om elefanters trumpetande. Jag visste att jag befann mig i hans revir och förstod att det nog fanns bättre ställen att plocka mango på än alldeles i närheten av honom.

     Temperaturen hade nu på eftermiddagskvisten sjunkit till väl under trettiofem grader, och kvällskoncerten hade så smått börjat ta form. Otroliga ljud från fåglar med fantastiska namn hördes allt tätare. Trumpetanukodens märkliga fanfarer och paradisfågelns visslingar blandades med gyllingens fylliga rullningar, fruktduvornas kutter, fikonpapegojans gnisslingar och de svarta kakaduornas öronbedövande skrän. Jag plockade några mangofrukter och lyckades hitta ett litet passionsfruktträd med mogna frukter på och plockade några sådana innan jag återvände för att avnjuta min julmåltid. Det var julafton och klockan närmade sig sex. Det skulle inte bli någon Kalle Anka den kvällen, men en liten julmåltid hade jag tänkt att ordna till. Klockan hade förresten redan med marginal passerat tre på eftermiddagen, då Kalle Anka börjar. Så var det åtminstone hemma i Sverige. Inte ens kollibrier som Kalle hade på sin safari finns i Australien. Åtminstone inte i naturen.

     När jag kom tillbaka till lägret hade det börjat regna. Som vanligt så regnade det som om någon hade vänt upp och ner på en spann vatten ovanför mig. Till min stora förtjusning stod det lilla plåttaket kvar som jag riggat upp helt nära tältet. Det var inte stort men ganska tätt.

     Julaftonens måltid inleddes med två skivor julskorpor. Massiva angrepp av mögel kommer mycket plötsligt på dessa breddgrader. Redan första dagens morgon i området hade mögel angripit mina brödskivor. När jag återkom till lägret efter en vandring omkring två och en halv timma senare såg påsarna med bröd ut mest som en mögelgrön sjögurka i plastpåse. Mögel hade angripit varje skiva av brödlimporna och vuxit så våldsamt att mögel fyllt utrymmet mellan själva brödet och plastpåsen som bröden låg i. Eftersom jag räknat ut hur mycket bröd och bananer jag skulle behöva för att klara mig i tio dagar i skogen var möglet ett allvarligt hot. Jag fick lyfta ut brödskivorna ur påsen och plocka bort möglet på varje skiva. På de värst drabbade skivorna hade möglet trängt så långt in i skivan att det bara blev hälften kvar när jag tagit bort allt mögel. När jag gjort det lade jag det som var kvar av skivorna på lövgolvet och lät solen torka dem. En timma solsken på vardera sidan gjorde dem till julskorpor. Till dessa skorpor åt jag till vardags en banan. Det var den planerade ransonen.     

Därefter var det dags för den egentliga julmaten.

     När jag hade bestämt mig för att flyga med Bush Pilots från Cairns hit upp till det ganska lilla område som var tropiskt i Australien visste jag inte om det fanns mat här uppe. Jag hade därför räknat ut hur mycket mat jag skulle behöva under tio dagar. Sedan hade jag tänkt att fira julen med att ta med mig något särskilt att äta just på julaftonens kväll i djungeln. Därför hade jag köpt ett paket med 400 gram kalvsylta. Det var det enda jag hade hittat i butiken i Cairns som påminde mig om julmat.

Med all mat vägde hela packningen 32 kilo när jag steg av planet. Som tur var hade jag inte behövt bära packningen från flygplatsen vid Lockhart River till min lägerplats. Det var över en mil dit. Jag var inte säker på att jag skulle ha orkat göra det i kanske 45 graders värme i skuggan. Dessutom sken solen. Det fanns människor i Lockhart River. De allra flesta var aboriginer från en nordlig stam som fortfarande delvis levde på ursprungligt vis ute i skogen. Men det fanns också aboriginer som hade slagit sig ner i byn. De flesta som bodde i byn var antingen skolbarn eller gamla människor. 

Jag fick lift av en man som bodde vid kusten fyra mil från flygplatsen. Bilvägen var bara ett par hjulspår som ledde ut till fyra hus vid kusten, men passerade den plats jag skulle till.

Det var därför som hundra gram kalvsylta var särskilt betydelsefull.

Efter kalvsyltan blev det några mangofrukter och några passionsfrukter. Måltidens kulinariska höjdpunkt uppnåddes när jag bestämde mig för att dagen till ära, intaga mina sista åtta rutor choklad. De hade följt mig som nödproviant i vått som torrt under de senaste fjorton dagarna. Företeelsen intogs med sked. Temperaturen medgav inte ens såhär dags på dagen något annat. Utöver denna lyx intogs två kastruller te, istället för en som jag brukade.

  Regnet hade upphört lika plötsligt som det börjat. Mätt satt jag och såg molnridån dras undan för att presentera ekvatorns stjärnspäckade natthimmel. Efter att ha suttit en stund kröp jag in i tältet. Det var visserligen inte vått, men inte precis heller torrt. Jag slöt ögonen till Mo-pok´s mjuka lågmälda dova "poande", medan jag tänkte: "God jul på Dig, Stefan!"

Detsamma önskar jag ER ALLA 2010 (C:a 30 år senare) 

Helgen inleddes med avfärd från Karlshamn omkring klockan 05 med målsättningen att återse vårt näpna och tämligen nya vilda däggdjur, dvärgmusen. Arten är närmast en klättermus. Den är mycket liten och i motsats till våra vanliga möss är den helt oskygg. Om den fångas i levandefällor kan man mycket väl sätta den sin öppna hand. Den stannar snällt och nyfiket kvar i handen tills man släpper den i någon blomma. När snön ligger tung kan man om man vet var man ska leta få se den där den porösa drygt halvmeterhöga grässvålen sticker fram under snötäcket alldeles intill någon utfodringsplats om man befinner sig där vid rätt tidpunkt. Jag gjorde så.

 Under andra halvan av lördagen avlöpte det traditionella arrangemanget Ljugarafton. En botanist boende i Dalby utanför Lund, har sedan mer än 15 år inbjudit ett antal energiska och entusiastiska botanister till en träff mot slutet av året. Där redovisar vi fynd av udda växter vi funnit ute i naturen under året. Ibland har vi med os s. k. beläggsexemplar och i allmänhet har vi med oss foton på våra fynd. Om någon växt inte blivit artbestämd under året hjälps vi åt med att försöka känna igen den och sätta artnamn på den. Enär vi antingen visar pressade växter eller bilder så går det inte att ljuga. Därav evenemangets namn. Under senare år har vi också tagit med bilder av ovanliga djur, såsom däggdjur, fåglar, grodor, fjärilar, tollsländor, humlor vi stött på under året. Vi har under senare år också redovisat resor vi gjort till utlandet. Enär datorn vi använde i fjor inte ville acceptera de två CD-skivor jag bränt för att redovisa i fjor, så hade jag dels två program från i fjor och dels två program från i år. Min röst sprack under första föredraget. Antagligen hade jag tränat alltför intensivt de senaste dagarna dessförinnan. Dessbättre hade värdinnan halstabletter hemma. Några sådana plus några timmars vila under det att andra deltagare redovisade sina program gjorde att jag hjälpligen kunde redovisa mina programpunkter framåt midnatt.

Övernattning i Dalby följdes av botanisk exkursion på söndagsmorgonen. En av deltagarna hade under sommaren hittat, men framför allt lyckats konfirmera Polypodium interjectum, dansk stensöta på Kullen (Kullaberg i NV Skåne). Den är spontan där och har nog stått där mycket länge, men den är så svår att skilja från den vanliga stensötan att nästan ingen har kunnat göra det tidigare.

Vi anlände till Mölle i snöyra. Vår guide som även han övernattat i Dalby, ledde oss till närmaste lokalen. Han borstade av snön med en stor sopborste (- en s. k. sopexkursion) och visade snart tre plantor vilka han analyserat och konstaterat tillhöra denna art. Dessa stod med ca 15 – 20 meters mellanrum i ett snår helt nära kustvägen i Mölle. Därefter klättrade vi upp på primärlokalen c:a 50 meter uppför branten till c:a 30 meter ovan markhöjd c:a 150 meter NNV om entrén till Kullabergs Naturreservat och sopade bort snön även på det exemplaret.

Färden tillbaka till Karlshamn företogs i snöyra med c:a 5 centimeter nysnö på marken redan vid färdens början. Endast på de större vägarna; väg 24 mellan Örkelljunga och Vankiva utanför Hässleholm och väg E22 därifrån till Karlshamn kunde man se asfalten i två hjulspår genom snötäcket i den ena av filerna. Färden till Karlshamn företogs i maklig takt.

Jag slutade med insulinpump 1999 efter att ha haft en sådan under 14 år. Behandling med nya insuliner och bättre kunskap om kost, plus att insulinpumpen är ett påhäng som ofta sitter i vägen även om den är liten. Jag hade kort dessförinnan råkat ut för att min kropp inte svarade som den skulle då jag använde pumpen. Vi visste inte om pumpen slutat att fungera eller min koropp blivit okänslig för det insulin jag använde i pumpen. Det innebar att pumpen först skickades till Stockholm och sedan vidare till Schweiz. Under tiden fick jag försöka klara mig så gott jag kunde med pennor, motion  och diet.

När jag numera ska ge mig ut på resor brukar jag räkna ut hur mycket insulin och hjälpmedel jag behöver under motsvarande tid hemma. När jag väl kommer ut så behöver jag bara omkring 75 – 80 % av vad jag behöver om jag är hemma. Jag plockar därefter fram så många ampuller att det täcker behovet. Sedan lägger jag till ytterligare lika många ampuller av båda sorterna för den händelse jag skulle bli av med mina ordinarie insulinpennor under resan. Det ska ju finnas ampuller till reservpennorna också. Jag har med mig ytterligare en penna av vardera slaget för den händelse jag skulle bli av med mina ordinarie pennor. Dessa ligger självklart i en annan väska i min packning än mina ordinarie insulinpennor.

Teststickor för att testa blodsockret brukar jag använda fyra per dygn om allt går riktigt bra och 8 – 10 om något riktigt dramatiskt inträffar. Därför brukar jag räkna med att jag behöver sex stycken per dygn i snitt. Därmed brukar jag ha god marginal. Jag har vid alla de tillfällen jag kommit hem med min ordinarie utrustning haft kvar ungefär 25 – 30 % av de teststickor jag tagit med mig ut på resan. Jag har också en extra testenhet men hade fram till och med Peruresan endast ett begränsat antal teststickor till denna extra testenhet.

Vi hade varit åtta dagar på ett par lodger (trähus på pålar c:a fyra meter ovan fast mark) c:a tre timmars båtfärd på Amazonfloden från staden Iquitos där bilvägen slutat. Då vi färdades tillbaka mot Iquitos behövde vi byta båt efter ett par timmars färd. Jag hade med mig fyra kollin som vägde tillsammans c:a 35 kilon. Dessa hade jag inte möjlighet att ha full kontroll på under varje ögonblick. Ur- och ilastningen från en båt till en annan skedde allt emellanåt ganska raskt med inte alltid med så stor försiktighet. Vid omlastningen ungefär halvvägs tillbaka till staden Iquitos försvann troligen min testenhet i floden.

Min reservenhet var inte av samma märke som min ordinarie testenhet. Därför hade jag ingen användning för alla de teststickor jag hade kvar till min ordinarie testenhet. Där fanns nog cirka 230 teststickor. I min reservutrustning fanns bara 47 stickor.

Det innebar att jag istället för mer än sex teststickor per dygn kvar nu endast hade en och  2/3 stickor per dygn kvar.

Efter turen tillbaka från lodgerna långt inne i skogen hade vi ytterligare tre dagar då vi bodde i Iquitos, När vi kom tillbaka tredje kvällen mådde jag inte bra. Jag hade försökt att testa blodsockret varje kväll innan jag lade mig att sova. Blodsockret hade då visat på mellan 8 och 11 mmol/l. Tredje kvällen i Iquitos mådde jag inte alls bra. Jag var trött och mådde dåligt. Då vi vid 18-tiden skulle bära upp vår packning på rummen på vårt hotell orkade jag knappt resa mig. Jag hade dittills burit upp alla mina fyra kollin som tillsammans vägde cirka 35 kilon på en enda gång. Nu orkade jag knappt bära upp ett enda kolli. Jag spydde galla efter det att jag kommit upp på rummet med första kollit. Jag märkte också att jag hyperventillerade. Jag testade. Blodsockret visade 14.2.  Det borde inte ge mig sådana symptom. Kanske hade hetta, underskott på vätska och ansträngningar bidragit till att jag kände mig dålig. Kanske hade jag dragit på mig någon magbakterie. En av mina medresenärer hade varit dålig i magen under fyra dygn.

Då vi skulle gå ut för att äta orkade jag inte gå med. Jag kom då att tänka på att det set av teststickor jag hade tagit mina prover med kunde vara defekta. Jag tog fram den andra burken och testade med en sticka från denna burk. Värdet blev då 29,7 mmol/l. Därmed hade jag visat att de stickor jag använt sedan jag tappat mitt ordinarie testset var defekta. Det innebar dessutom att istället för 47 stickor kvar så hade jag nu bara 24 stickor kvar. Dessutom skulle jag behöva testa minst en gång till efter det att min kraftiga extrados insulin jag just tagit verkat ut, för att få veta vilken effekt denna dos haft, och därefter kanske ge ytterligare insulin. Det innebar att jag sedan jag hävt denna hyperglykämi skulle ha ungefär 0,8 teststickor kvar per dygn fram till dess att jag kom hem.

Avsikten var att vi följande dag skulle flyga från Iquitos tillbaka till Lima, sova i Lima och morgonen därpå flyga till Cajamarca i Anderna i norra delen av Peru.

Jag stod således inför dillemmat att antingen stanna kvar i Lima, försöka hitta något apotek eller något sjukhus som kunde hjälpa mig med antingen en ny testenhet, eller få fram nya stickor till den testenhet jag hade, och så snart detta var ordnat flyga ensam till Cajamarca och försöka hinna ifatt mina kamrater på Andernas östra sluttning. Men hur lång tid skulle det ta att ordna det i Lima? Skulle jag över huvud taget få kontakt med någon som var beredd att försöka hjälpa mig? Skulle någon läkare i Peru behöva ringa min läkare i Sverige först för att vara beredd att hjälpa mig? Frågorna var många.

Andra alternativet var att ge upp projektet och antingen stanna i Lima till det datum då jag hade biljett hem, eller boka om biljetten och flyga hem.

En resa som denna gör man inte om. Den kostar på tok för mycket. Det är jättesvårt att hitta kamrater av samma skrot och korn att åka tillsammans med. Att nu avstå ifrån chansen att få se alla dessa fantastiska fåglar av vilka många är ytterst sällsynta och utrotningshotade, och kanske inte ens finns kvar om fem till tio år, innebar således att jag skulle tacka nej till att försöka få se dessa fåglar under min livstid.

Tredje alternativet var att fortsätta resan, sätta mig själv på svältkost, nästan inte äta något på kvällarna och heller invänta insulinkänningar än att riskera att hamna i hyperglykämier. Insulinkänningarna hade jag under de två senaste åren känt igen med god precision. Jag skulle i så fall under åtminstone 26 dygn klara mig på 22 teststickor.

Jag valde att fortsätta resan.

… från en härlig tjej jag träffade i Anderna i norra Peru då jag var där dec 2006 – jan 2007. Hon var veterinär och hade ett uppdrag att försöka ta reda på vilken sjukdom som hade drabbat några av lamadjuren kring Chaparri Reserve nära Chiclayo. Då vi hade engelska som gemensamt språk och även hon var naturintresserad gjorde vi en nattlig exkursion för att spana däggdjur. Hon lyckades få bild på en mus som jag efter något halvårs efterforskning lyckades identifiera till art, mycket tack vare hennes bilder. Det visade sig vara en Sandy Pygmy Rice Rat (Oligozomys arenalis). Det var inte något märkligt fynd. Det märkliga var att jag lyckades identifiera den. Det finns gott om arter av smågnagare i Sydamerika.

Hon hade också varit vid Quebrada Limon dit jag och mina tre medresenärer tog oss för att försöka få se den nästan utrotade (Critically Endangered) vitvingade guanen. Sista stycket dit skedde i nattmörkret på mindre stig i ficklampssken. När vi kom fram till vårt logi, fyra stenväggar med tak, rullade vi i ljuset av ficklampor och en liten gaslampa ut våra sovsäckar på madrasser direkt på det jordtrampande golvet vid midnatt och sov till ett par timmar före solens uppgång. Någon timma före gryningen mötte vi vår lokale guide som vi hyrt för att hjälpa oss at hitta något exemplar av nämnda guan.

… var det som jag hade en hyperglykämi som var obehaglig, kanske 15 år sedan. Denhär var inte som någon av de allra värsta jag upplevt, och den krävde inte någon unik insats. Jag vet varför jag fick den och jag är irriterad över att jag inte insåg vad som var på gång och testade i tid.

Jag vaknade i morse och hade kraftigt förhöjda blodsockervärden. Jag hade ganska säkert legat halva natten med blodsockervärden över 15 mmol/l. När jag vaknade kände jag med en gång vad som stod på. Jag andades ut ketoner och jag kände den typiska känslan av att vara förgiftad.

Jag testade och fann blodsockret ligga på 19,7 mmol/l. Jag tog min ordinarie dos insulin plus en extrados som jag bedömde vara lagom. Jag närmast stapplade runt i lägenheten. Benen var nästan som låsta av kramp. Jag stapplade till badrummet med ben nästan stumma som trumpinnar. Det tog en god stund innan jag fick på mig kläderna. Troligen var mitt humör ett betydligt större hinder än min ”likstelhet”. När jag äntligen kommit i ordning hade utandningen av ketoner och hyperventilatuionen blivit ganska tröttsam. Det blir den å andra sidan lätt när man är på dåligt humör på grund av hyperglykämi. Allt blir tröttsamt fort när man har en kraftig hyperglykämi. Då är tidigare erfarenheter guld värda.

Jag tog mig ut i trappan och försökte ta mig ner för den. Musklerna ville inte vara med. Jag drattade (~ ramlade) ner för trappan. När jag väl kom upp i stående igen knuffade jag upp ytterdörren och började försöka gå. Det var som om hela benen var fastlåsta i en kroppsställning. Sakta lutade jag mig framåt och fick ena benet med mig. Steget blev bara omkring en decimeter .,Jämfört med mina normala steg som är omkrig 75 – 80 cm när jag går så var detta bedrövligt, men jag vet sedan tidigare att de blir längre efter en stund. De första stegen var lika jobbiga att ta som om jag stått i sirap till halvvägs upp på vaderna. Steg två, steg tre och steg fyra blev lika jobbiga. Jag strävade målmedvetet framåt. Det tog mig nog omkring en minut att gå de första tio meterna. Efter dessa tio meterna stannade jag och flåsade, någon eller möjligen ett par minuter. Sedan fortsatte jag. Efter ytterligare cirka 20 meter stannade jag igen och flåsade. Efter bara cirka 30 – 40 meter ytterligare kunde jag ta ut steget till kanske den dubbla längden. Samtidigt kände jag hur benens stora muskler hade börjat mjuka och ytterligare några av benens mindre muskler också hade blivit engagerade i gången. Rörelsemönstret för det förflyttningssätt vi till vardags kallar gång hade fortfarande mycket övrigt att önska, men det var på rätt väg.

Efter ytterligare något femtiotal meter blev det ännu lättare att röra benen, men andningen var fortfarande ganska häftig. Jag visste att det varit så de gånger jag haft dessa problem tidigare och jag visste att insulinet verkade inombords.

Efter omkring kanske tio minuter kunde jag ta ut stegen till kanske 75 – 80 % av normallängd. Flåsningarna (hyperventileringen) hade i stort sett upphört. Det kändes en tydlig skillnad. Efter ytterligare kanske 15, kanske 20 minuter kunde jag gå nästan obehindrat och jag hyperventilerade inte längre. Det gick nu ganska lätt att gå.

Jag vandrade nu tämligen raskt. Vandringen varade i omkring ytterligare en halv timma. När jag så återvände till min bostad hade det gått omkring halvannan timma sedan jag tog mitt insulin inklusive extradosen. Då testade jag igen. Blodsockret hade då sjunkit till omkring 15.

Jag åt frukost; stekt bacon och ägg och en halv tunn brödskiva av hembakat bröd (15% kostfibrer) .

Jag insåg att det inte var särskilt meningsfullt att sätta igång att försöka arbeta ännu. Jag sökte upp ett löparband och sprang, först c:a tio minuter i knackigt tempo. Det kändes fortfarande att jag hade höga blodsockervärden. Men sedan kunde jag successivt öka. Efter omkring 25 minuter på löparbandet hade jag avverkat 4 km. De första tio meterna på gatan på morgonen var oerhört mycket jobbigare än de fyra kilometerna jag sprungit på löparbandet.

Omkring klockan tio, cirka tre timmar efter det att jag tagit mina insuliner kändes saker åter helt godtagbara. Jag testade igen. Denna gång var jag nere under 10 mmol/l. Tröttheten hade släppt. Jag kunde sätta igång med arbetet.

Resten av dagen förlöpte utan bekymmer.

Började gårdagen med att vittja fällor vid ½7 tiden. Fick 3 djur i fyra fällor, alla tre var skogssork. Kul såtillvida att jag inte sett skogssorken tidigare år. Dessutom indikerar antalet att det är mycket gott om smågnagare i höst. Efter analys av artillhörighet och utseende släpptes djuren igen.

 Hämtade sedan ett nyslaktat lamm. Det var bara att sortera bitarna och stoppa dem i frysen. Dock fanns en del bitar som inte var helt enkla att kategorisera. Det fick till följd att jag tillredde och kokte rollad (rollád, rullád, rullsylta) större delen av natten. Enär jag inte gjort någon sådan tidigare på bukmuskulatur var jag lite osäker på hur jag borde göra. Därför preparerade jag en rulle. Tog lärdom av den, och gjorde sedan en till. Därmed fick jag koka två kok, vilket ju inte var särskilt begåvat. Däremot sannolikt mer lärorikt än om jag hade förberett båda samtidigt.

 Under tiden som rullsyltorna kokte så kom jag äntligen igång med att framställa ett bildprogram till årets Ljugarafton. Detta är en sammankomst som blev till omkring 1992 . Här träffas ett utvalt antal botanister för att hjälpas åt med obestämda växter och visa antingen belägg eller bilder på sällsynta fynd under året. Att aftonen kallas Ljugarafton är en följd av att man inte kan bluffa med någonting. Den bruka börja kl 14  och hålla på till 2 – 3 på natten.

Mina bidrag kommer att hämtas från såväl växt- som djurvärlden. Vi brukar också i all anspråkslöshet redovisa om vi varit på någon resa under året. Vad bilden föreställer redovisas i görligaste mån i anslutning till bilden. I år ska jag redovisa dels mitt besök i Thailand –Kambodja och dels mina två turer med bil till Abisko. Jag har vartefter bilderna tagits och tankats över på datorn bearbetat dem och skrivit artnamn på djuren eller växterna , men det finns fortfarande åtskilligt som inte är fullt utrett. En del saker behöver kompletteras.  Presentation i kronologisk ordning föredras. Jag hann i alla fall börja på arbetet. Det känns bra.

... mig också om ett visst bekymmer till följd av min diabetes.

I Bwindi Impenetrable Forest i SV Uganda finns ett antal gorillafamiljer. Varje familj leds av en silverrygg, en hane mellan c:a 30 och 45 år gammal. Två av de familjer som lever i och intill denna park har spårare från Uganda Wildlife Authority spårat upp regelbundet under många år för att vänja dem vid människor.

Gorillorna bygger ett litet nattläger varje natt. På morgonen när de vaknar och har ätit vad som finns att äta runt nattens läger, så vandrar de till ett nytt ställe där det finns gott om mat. De äter där och reder sedan läger för nästa natt. Enda sättet av veta var familjerna finns är att varje dag spåra dem från föregående natts läger till nästa natts läger. Därför gör spårarna detta varje dag året runt.

Om det regnat mycket så finns det gott om mat åt djuren. Då behöver de inte vandra långt från nattens lägerplats för att hitta mat. Men om det är torrperiod så kan det hända att de behöver gå riktigt långt för att hitta en lämplig plats att slå sig ner på.  Spårarna behöver allt mellan en halvtimma och åtta timmar, uppför och nerför de halv- trekvartsbranta och stundom väldigt tätbevuxna bergen för att hitta dem. Bara i genomsnitt två till tre gånger om året hittar spårarna dem inte under en dags spårning. Att få vara med på en gorillaspårning kostar idag 500 US$. När jag var med kostade det lite mer än hälften. Det är således inte något man vill missa om man verkligen tagit sig dit och betalat avgiften för att få vara med.

Jag behandlade då min diabetes med pump. Jag hade nog haft pump i många år, men på senare tid hade jag ibland då jag just bytt till ny insulinampull fått en kraftig känning under några timmar av det följande dygnet. Om jag var hemma i Sverige så var det inga jätteproblem. Jag har ju alltid närhet till socker.

Kvällen före gorillaspårningen upptäckte jag att insulinet i pumpen var helt slut. Jag skruvade upp min lilla termos med is i där jag förvarade insulinet, tog ut en ny ampull och satte den i pumpen. Naturligtvis var jag lite skraj att jag skulle få en känning under natten och kanske inte vakna tills det var dags att gå på gorillaspårningen. Jag ställde därför väckarklockan, väckte mig varannan timma under natten och testade mitt blodsocker. Det gick bra. Spårningen blev dock lite ”svajig”, men med testset i höger byxficka, vitt bröd och sockerbitar i vänster byxficka, ryggsäck med bl.a. insulin, extra bröd och lunch på ryggen, kikare på magen och kamera över axeln löste det sig. Många tester blev det visserligen.

Väl hemma diskuterade jag underligheten med min diabetessköterska. Hon undrade genast om jag bytte kateter också varje gång jag bytte ampull. Om man inte gör det bildas lätt ett övertryck i systemet som medför att det pressas in mer insulin i kroppen i början när man satt nålen på plats. Jag hade visserligen varje gång väntat en liten stund från det att jag satt ampullen på plats i pumpen och tryckt fram insulin i den kateter där det redan fanns insulin, just för att eventuellt tryck skulle få tid på sig att jämna ut sig. Tydligen hade jag inte väntat tillräckligt länge innan jag applicerade nålen.

Därefter bytte jag alltid kateter också när jag bytte ampull.

Jag höll igår ett föredrag som jag inte hållit på 5 - 6 år. Det var ett föredrag från diabildernas tid. Jag visste att jag hade anledning att omarbeta det en del sedan senast. Komplettera ett dia-föredrag idag är svårt. Det går nästan inte att få diabilder kopierade. Jag bearbetade det, lånade in bilder från andra resor till närliggande områden och stuvade om bilder i stort sett dagligen under den gångna veckan, ändrade temat ( till; Kring Nilens källa), och repeterade föredraget. Det kändes inte bra ens när jag åkte hemifrån för att hålla det. Detta till trots var beställarna mer än nöjda. Jag kände själv att det gick fint. Det påminner om det klassiska påståendet inom teatern; Dåligt genrep - bra premiär.
Många häftiga minnen återkom under bearbetningen. Det kändes riktigt fint.

I måndags kväll upptäcktes en jätteläcker lärka (vitvingad lärka) på Holmögadd i Västerbotten. Jag kollade vilka förutsättningar arbetet gav för att ta mig dit och hur länge jag hade råd att vara borta. Sedan ringde jag ett antal personer som hade ungefär samma förutsättningar. Ingen påstod sig vara intresserad, vilket jag av erfarenhet visste att man inte kunde lita på. Jag ringde bl.a. Mr D som visserligen var intresserad men menade att han kunde åka tidigast onsdag kväll. Han lovade att ringa mig när han visste om han hade möjligheter. Jag ringde Herr C som menade att det var för långt och därför inte var intresserad. Då lärkan var kvar på tisdagseftermiddagen tog jag kontakt med min gode vän L-G  för att höra om vi skulle satsa på att åka dit från Blekinge. Han var trött efter en hård veckas arbete och var  inte sugen på att åka kanske 12 timmar i bil i vardera riktningen, men ville gärna försöka hitta ett billigt flyg.

Jag hade tidigare på dagen surfat och ringt efter billiga flyg till Umeå. Jag landade med den Först  klockan 09:30 fanns flyg som kunde matcha situationen: 1) Vi fick veta att fågeln var kvar följande morgon, 2) Vi kunde få biljetter på morgonen efter det att vi fått veta att fågeln var kvar 3) Vi kunde få biljetter hem följande kväll. 4) Det fanns plats kvar på den privata båt som körde intresserade mellan fastlandet och Holmögadd.

Samtalet med den gode L-G pågick en god stund. Under tiden dök det upp ytterligare alternativ. Jag lovade min gode vän att ringa en potentiell intressent ytterligare och sedan för säkerhets skull kolla med Mr D att han fortfarande var intresserad av att åka på onsdagskvällen. Jag fick då veta att Mr D som bor i Aneby hade bestämt med Herr C från Öland redan ikväll att de båda skulle åka, och att Mr D skulle träffa Herr C i Norrköping. Jag frågade genast finns det fler platser? Det visste Mr D inte, utan föreslog mig att jag skulle ringa Herr C. Jag insåg samtidigt att om jag skulle hinna ansluta från Karlshamn så måste det bli i Kalmar. Jag räknade med att Herr C skulle vilja åka från Kalmar klockan 21.  Det skulle innebära att jag borde åka från Karlshamn senast klockan 19:15, d.v.s. om c:a 30 minuter  för att vara säker på att hinna till Kalmar. Jag ringde Herr C. Där var upptaget. Klockan var då 18:45. Jag insåg att om jag skulle hinna så var jag nödsakad att sticka direkt, utan att ha talat med Herr C. Jag har kameran, kikarna och regnkläder packade i en akutväska (-just för detta ändamål). Jag packade raskt mitt insulin, mitt testset, bredde fem smörgåsar med korv och tog de tre äpplena som låg i kylskåpet. Jag hade inte fler hemma.

Eftersom min egen bil hade stött på älg på söndagskvällen, så hade jag en lånad bil av betydligt äldre årgång och tillika med diverse mindre defekter. Den var inte utrustad med ett paket socker och koffeintabletter, och det satt inte någon laddkabel instucken i cigarettuttaget för laddning av mobiltelefonen. Det gällde således att komma ihåg att få med sig den också. Bilen var inte heller fulltankad där den stod utanför min bostad.

Det sista jag gjorde innan jag gick ut i bilen var att jag ringde Mr D. Han hade då just talat med Herr C som berättade att han skulle lämna Kalmar klockan 20:30, d.v.s. ½ timma tidigare än vad jag hade räknat med.

Goda råd var dyra. Jag lämnade lägenheten klockan 18:55, packade in fyra kollin i blien, åkte och tankade och åkte sedan mot Kalmar med god fart. Jag ringde åter Herr C. Där var fortfarande upptaget. Jag upptäckte då att batteriet i min mobiltelefon var nästan slut. Vad värre var, var att jag lyckats glömma laddkabeln. Jag skickade då SMS til Herr C med texten ”Rasta-Kalmar 20:35.” Det skulle inte gå att komma dit tidigare. Direkt därefter ringde jag min gode vän L-G, redovisade läget och föreslog att han skulle ringa Herr C för att höra om han också kunde ansluta i Kalmar. Tiden medgav inte att jag körde in om Ronneby för att hämta honom. L-G var för trött och gav upp projektet.

Jag fick efter någon mils körning telefonkontakt med Herr C. Vi enades om att träffas på Rasta i Kalmar som jag föreslagit. Jag anlände dit ”20:34 och fann Herr C några minuter därefter.

Vi hämtade Mr D i Noprrköping och for sedan till en liten hamn Rovögen belägen söder om Sävar.

Klockan 11:00 steg vi iland på Norrgaddöen. En ilmarschliknande förflyttning med ryggsäck och tubkikarrutrustning, nästan 5 kilometer företogs på 45 minuter till Holmögadds västra sida. Mr D och jag kom fram först. Vi fann en ornitolog som stod väl synlig och spanade stint åt norr.  Vi gjorde vårt yttersta för att hinna fram till honom snarast möjligt. Väl framme fick vi veta att fågeln för mindre än två minuter sedan flugit norrut 4-500 meter och troligen landat igen. Fågeln var inte lätt att följa mot den ljusa skogen i bakgrunden. Den hade gjort så förut.

Vi inväntade Herr C och Mr J som anslutit sig till gruppen vid båten i Rovögens hamn.

Mr D och Mr J och jag vandrade i maklig takt längs stranden, stening och glest bevuxen med 2 – 4 dm högt gräs. Dagen var storartad, varm, nästan lugn och solen flödade från söder. Vi gick omkring 400 meter till den plats där lärkan misstänktes ha landat.  Mr J menade att vi måste gå ut på närmaste udden knappt 100 meter längre fram. Det såg väldigt lämpligt ut för en sådan lärka just där. Vi gjorde så, men fann ingen lärka. Mr J och Mr D föreslog då att vi skulle vända och gå tillbaka till den udde där fågeln setts oftast. Strandranden med till synes optimal biotop för svenska förhållanden såg fortfarande optimal ut norrut men var åtskilligt smalare. Jag var därför inte redo att vända förrän jag gått även över detta område, en sträcka på kanske 300 meter. Jag uttryckte detta och fortsatte min vandring. Mr D och Mr J följde något tveksamt med. Efter omkring 75 meter hördes ett för min del främmande lärkläte och bråkdelen av en sekund senare såg vi den vitvingade lärkan lyfta omkring 30 meter framför oss. Klang och jubel!

Vi lyckades följa lärkan med kikaren och såg var den landade. Teamets 4:de hjul, Herr C hade inte lyckats få se den. Vi ringde honom. Han kom dit på mindre än 15 minuter trots det inte helt lätta underlaget. Vi gick sedan fram till den plats där vi tyckte det såg ut som om lärkan landat. Jodå, bara något 50-tal meter från där det såg ut som om den landade lyfte den åter.

Vi hade nu alla sett denna exotiska sköna lärka.

Vandringen tillbaka till våra ryggsäckar och övriga persedlar tog nästan en halv timma. Väl där var klockan ½2. Vi kunde då unna oss att äta lunch. För min del blev det en smörgås med korv och ett äpple.

Därefter njöt vi storligen av stillheten och friden av denna ensliga vackra ö.

Endast en båt tillhandahöll turer mellan fastlandet och öns norra hamn. Då enkel resa inklusive av och påstigningar tog ganska precis en timma och båten inte tog mer än sex personer i taget, anlände 4 - 6 fågelskådare dit c:a en gång i timman för att få se den celebra lärkan.

Strax innan vi avsåg vandra tillbaka kom också min gode vän L-G. Han hade lyckats få en biljett 09:30, landat i Umeå c:a 12:30, kommit med båten klockan tre, lyckats låna en cykel och var nu framme vid lokalen för lärkan. Till hans stora lycka hade lärkan återvänt till den plats varifrån den flugit iväg c:a fem minuter innan jag och Mr D anlände till platsen. Därför fick L-G se lärkan nästan genast.

Sista båten skulle lämna ön klockan 17. L-G hade fått besked härom och planerat därefter och hade biljett till flyg ifrån Umeå klockan 19:05. Detta var tt schema som borde gå att följa om allt löpte som förväntat, men båten blev ½ timma försenad. Detta skapade mycken oro och de flesta engagerade sig i problemet. När båten väl lämnade kajen strax efter klockan 17:30 stod skepparen på för fullt. Ägaren till den bil jag åkte med, Mr C erbjöd sig att skjutsa L-G till Umeå flygplats för att transporten dit skulle gå så snabbt som möjligt. Samtliga passagerare hade planerat och genomfört ilastningen av vårt bagage på ett sådant sätt att vår avstigning skulle gå så snabbt som möjligt. Betalningen till skepparen ordnades under färden mot land. Vi lämnade hamnen mindre än tre minuter efter det att vi angjort kajen. Herr C navigerade genom ombyggnaden av infarten till Umeå med GPS och framförde fordonet med akuratess. L-G steg in genom gaten på flygplatsen tio sekunder innan den stängdes.

Vi övriga rullade därefter söderut. En liten stund före klockan 05 släppet vi av Mr D som hemma i Aneby hade undervisning från c:a klockan 08:30 till klockan 14 ungefär.

Jag hade ett möte inplanerat till klockan nio i Sölvesborg. Jag hoppades i det längsta att vi skulle lyckas hinna till Kalmar före klockan 06:30. Då hade jag hunnit dit. Men med båtfärden hem 2½ timma försenad och bilförare som kört växelvis hela natten infriades inte denna förhoppning. Vi anlände till Rasta i Kalmar klockan 08. Jag ringde och flyttade mötet, åt frukost; en kopp hett kaffe, en smörgås av hembakad bröd med korv och ett äpple. Sedan körde jag mot Karlshamn. Trötthet föranledde mig att stanna och slumra 15 minuter. Jag var åter i Karlshamn klockan halv tio.

I eftermiddag dök det upp en celeber gäst på Utlängan, en ö nästan längst ut i den blekingska skärgården. Sista ordinarie båten hade gått, men logistiken fungerar fint såvitt man har rätt telefonnummer. Jag kom ut till kustbandet nära Torhamn ungefär kl 16:30, for med fiskare ut till Utlängan, blev hämtad av ende bofaste med fyrhjuling, körd till öns södra kust, fann den celebra gästen, återvände till fastlandet på samma sätt fast i motsatt riktning ungefär klockan 19:15. Åkte tillbaka mot Karlshamn, träffade älg halvägs till Karlshamn (Älgen dog i kollisionen. Bilen totalförstördes. Jag fick skjuts med bärgningsbilen till Karlshamn), kom därför hem först vid 22:30 tiden.

Igår sög vinden ganska duktigt i hus och träd i Karlshamn. Jag vaknade klockan ½4 och åkte till Kullen i NV Skåne för att njuta av det upprörda havet, följa de brytande vågornas skumpiskade krön med blicken från de bergiga kustbranterna till horisonten, och samtidigt se tumlarna leka och fiska utanför Kullens spets. Vinden ökade under förmidagen till omkring 20 m/s, d.v.s. nästan "halv storm". Jag närde en dröm om att få en skymt av någon av De öppna havens fränder (albatross, större lira och/eller storval). Något sådan möte blev det inte. Jag fortsatte till Båstad för att ifrån hamnen få se och avnjuta några andra av havets invånare på tillfälligt besök vid svenska kusten.
Någon timma före mörkrets inbrott lämnade jag hamnen och for upp i byn och hälsade på en god vän och kollega som drabbats av livet på ett lite annorlunda sätt än de flesta av oss andra.
Var åter i Karshamn c:a kl 22:30.
Sov gott inatt.

I onsdags, torsdags och fredags blev allt tungt. Jag lyckades inte hålla mitt blodsocker på en anständig nivå trots att jag åt rätt och trots att jag gick mina morgonpromenader före dagens insatser.  Jag höjde mina korttidsverkande doser med 50% men värdena låg fortfarande för högt. De låg så högt att jag fick sug efter kolhydrater, och jag förmådde inte motivera mig att träna.

Jag åkte därför på lördagsmorgonen till Öland för att framför allt komma hemifrån med alla de frestelser som finns inom räckhåll i min bostad och istället idka friluftsliv. Jag anlände vid 08-tiden. En stund fram på förmiddagen gick jag med några kompisar ett gott stycke ut på Schaäferiängarna för att titta på en fågel, och sedan tillbaka igen. Jag testade innan jag började gå. Värdena var godtagbara för att promenera, men inte riktigt bra. De första 4-5 kilometerna gick mycket tungt. Varje steg var som att gå i 1½ dm tung snö. Jag tänkte – Har det trots alla mina ambitioner och alla mina träningsåtgärder ändå gått så illa att jag är färdig för Ättestupan?” Men efter ytterligare någon kilometer började det lätta. Innan jag var tillbaka till utgångsläget vid P-platsen något norr om Långe Jan gick jag lätt. Kvällen ägnade jag åt att studera fladdermöss. Sedan sov jag gott. Söändagen gick i samma stil. Då var det lätt att gå.

På måndagsmorgonen började jag med att springa. Det gick fortfarande inte så bra att jag kunde springa 4 km på mindre än 20 minuter. Det gick inte heller så bra att jag kunde springa 3 km under 15 minuter, men jag klarade det på c:a 16½ minut.

Resten av måndagen och idag har jag mått utmärkt.

Hej!

Jag har haft diabetes typ I sedan jag var 10 månader gammal. Mitt liv har varit kantat av händelser som säkert många skulle betrakta som dramatiska, om de fick reda på vad som hänt. Jag brukar säga att jag fick diabetes 20 år för tidigt. Det finns så väldigt mycket kunskap idag, och mycket kunskap har kommit sådär 20 - 30 år efter det att jag hade haft glädje av att känna till denna kunskap.  Händelser som många nog skulle betrakta som dramatiska har långt ifrån alltid varit en följd av att jag har diabetes, men diabetesen har ibland gett situationerna en lite extra dramatisk touch. Mitt blodsocker är trots rigorös kontroll och försök att efterleva rekommendationerna, egentligen av den svängigaste sorten. Jag har levt med måttot: "Låt inte diabetes bli något hinder". Det är min förhoppning att jag ska kunna bidra med något till dem som vill men inte vågar.