Inspirationen är på minus ljust nu. Jag har ingen lust, jag vill inte. Det här med diabetes är jävulens sätt att straffa mig. Men ändå reder jag ut det, jag jobbar alldeles för mycket, är otroligt engagerad och drar i allt jag kan komma åt när det gäller föreningen. Men engagemanget med min egna hälsa är på minus, mitt humör är i botten och mitt blodsocker hoppas som aldrig förr.

Visst, man måste tillåta sig att ha dåliga dagar, men just nu har det pågått för länge. Jag jobbar 100-140% och därtill försöker jag hinna med föreningslivet, ska stå i en monter på Barnensdag och visa vad vi gör i föreningen, medan jag på samma gång ska vara glad och trevlig tillsammans med familj och pojkvän. Jag känner att jag stöter undan pojkvännen då jag inte mår bra själv. 

Svaret är egentligen enkelt, ta det lite lugnare.. Men så lätt är det inte. Jag har kommit in i rytmen där det gäller att stressa, jäkta och göra så mycket som möjligt, så bra som möjliugt på så kort tid som möjligt.. Det fungerar inte i längden, men det var så jag levde i Usa.

 

I morgon klockan 9.00 ska vi hämta upp Maria innei Kalmar för att sedan sätta oss på flyget och bege oss till Stockholm där riksstämman går av stapeln. På söndag, då fyller jag år. Men jag har inte ens hunnit att reflektera över det. Lägenhetskontraktet, det skrev jag på igår efter att i förra veckan ringt och tittat på lägenheten.. den 1/7 flyttar jag in, då ska jag försöka för hela mitt liv att ordna upp allt. Att ta tiden med mig själv, sätta mig ned och få lite ordning på det jag behöver. Just nu känner jag för att lägga mig ned och gråta, det är tungt. Men det går. Det måste gå, jag är inte den som ger upp, jag är en stark individ. 

 

Sorry för gnäll, efter helgen blir det lite lugnare, då ska jag hinna reflektera allt som hänt den senaste veckan. För i sommar har jag inte mycket tid till det, kommr ha fullt upp.

Tredje försöket nu, jag har under en veckas tid försökt att knåpa ihop ett inlägg här. Ibland finns inspirationen, ibland inte. Nu har jag något att skriva om men lusten finns där inte, skrivlusten kommer och går.

 

Men tidigare i veckan var jag med om något obehagligt, första gången under mina tio år med diabetes. Under sex år har jag haft pump och som jag sa, det är första gången det händer mig.

På senare tid har pumpen strulat lite, inget farligt, det är sådant som händer. Det är ju ändå teknik det handlar om. Och pumpen är det dags att byta ut och uppdatera, den börjar bli till åren.. Men jag älskar den, var igår inne hos min sköterska och han sa att det syns lång väg att jag mår bättre med pumpen.

Under mina 8 månader i Usa hade jag pennor och blodsockret levde sitt egna liv. Men nu tillbaka på pump är det stadigare och mitt HbA1c är tillbaka där det var innan jag åkte.

 

Men vi går en vecka tillbaka, jag vaknar på morgonen med ett bra blodsockervärde, äter två mackor till frukost och beger mig sedan till gymmet som planerat. Det blir ett hårt pass med fria vikter, blodsockret ligger bra efter gymmet och jag äter en banan utan att ta extra insulin. Som jag alltid gör efter att jag tränat.

Sedan åker jag hem till pojkvännen en sväng, tacos var planerat till lunch (annorlunda lunch, jag vet. Men jag jobbade på kvällen). Vid ett tiden känner jag hur illamåendet komme röver mig, kroppen känns tung och jag blir bara trött och hängig. Tar ett blodsocker, 31.3 KETONER, jag vet att jag börjar jobba om någon timme så jag ger mig en stooor dos insulin hinkar vatten och väntar. Jag blir trött och när jag sett att blodsockret är på väg ned somnar jag i ca 20 minuter, pojkvänen satt bredvid hela tiden och höll ett vakande öga på mig. När jag vaknade en stund senare är jag piggare och mår mycket bättre. Faran är över, men blodsockret strulade som aldrig förr under dagen (inte så konstigt kanske).

Någon dag senare mejlade jag min ssk för att ta reda på hur man egentligen gör när det händer och han sa att hade jag ringt antingen honom eller 1177 hade de sagt att jag borde åka in. Jag hade haft första prio inne på akuten, att jag var dums om tänkte på jobbet i första hand och inte på mig själv.

 

Så vad har jag lärt mig av detta? Jo, kolla noga så pumpen fungerar som den ska och tänk på din egna hälsa före jobbet. Den här gången gick det väl men vem vet hur det går nästa?

Nu har pumpen suttit vid min sida i två veckor och vi är redan bästa vänner, allt gammalt groll är borta och jag mår bra igen. Plötsligt är livet så mycket lättare och blodsockret så mycket jämnare. Det är fortfarande lite meck med att få till doserna ordentligt, men det tar sig.

När jag åter har pumpen i hander funderar jag på hur det kom sig att jag gick tillbaka till pennor alls, pumpen får mig att känna mig hel. All planering blir så mycket lättare, jag behöver inte längre fundera på om jag ska gymma i eftermiddag när jag sitter där vid frukostbordet. Jag kan istället ändra basalen 2h innan jag börjar träna för att motverka en känning på gymmet.

I Tisdags var det årsmöte med vår lokala styrelse, Kalmar-Öland med omnejd. Vår förtroendevalda ordförande valde att kliva åt sidan för den yngre generationen och nu sitter jag här, men klubban i högsta hugg. Tankarna snurrar, kommer jag verkligen att klara av det? Är jag tillräckligt organiserad för en sådan här uppgift? Funderade på det en liten stund, men kom fort fram till att "alla är vi nybörjare någon gång, jag kommer att lära mig".

Nu ska jag ta tag i dagen som återstår, frukost och sedanre blir det ens väng till Kalmar. Då jag igår lärde mig att telefoner simmar inte - trotts sim-kort! Så det blir till att inhandla en ny.

Sitter vid köksbordet och är sådär lagom mör i kroppen. Igår var det White Night på Harrys här i stan, självklart var jag där. Tillsammans med de bästa, pojkvännen och några gemensamma kompisar. Jag var helt klädd i vitt, byxor hade inhandlats och ett linne som kommer vara favoriten den här sommaren.

Alkoholen flödade i mina ådror. Men som alltid så måste man tänka steget längre när man dricker alkohol med diabetes. Jag dricker allt närjag går ut. Jag menar det verkligen, jag dricker allt. När jag går ut tänker jag inte att "jag har diabetes, jag får inte dricka sötsliskiga drinkar och hinka cider som alla andra". Jag dricker allt, igår var det just sötsliskiga drinkar och cider som flödade i mina ådror. 

Jag tog ett blodsocker innan jag gick ut, 17.3 gav mig 4E insulin då jag hade ätit en hel del chips under förfesten. Sedan drack och dansade jag natten lång, hemma klockan halv 2 och hade då ett bls på 5.8 åt en smörgås och gick sedan och la mig. Vaknade på 6.8 och mår alldeles utmärkt. Inga känningar under natten och inga höga värden annat än innan utgången. 

Summasumarum, lyckad utgång, trevligt sällskap och en bra morgon.

frukosten blev ägg, bacon och stekt potatis!

Jag klickar ofta runt på olika bloggar och sidor som har med diabetes att göra. Det finns en hel uppsjö av dom, vissa är bättre än andra. Men något som är vanligt återkommande i många av bloggarna är meningen "Jag hatar diabetes". 

Den meningen är så fel i mina öron, att hata något är ett otroligt starkt uttryck. En känsla man absolut inte bör missbruka. Idag slänger många ur sig ett "Jag hatar dig" utan att fundera över vad det egentligen betyder.

Jag skulle aldrig för mitt liv kunna hata något som har med min kropp att göra. Jag lever en dag i taget och gör det bästa av situationerna. Absolut, även jag har dagar där jag vill gräva ned mig i en grop och aldrig mer komma fram. Men istället för att hata och på så viss ställa till med ett större problem än vad det redan är. Då försöker jag bli vän med den där bölden som kommer följa mig för resten av mitt liv.

Mitt tips; hata inte, bli vän med din kropp. Vissa dagar är tyngre än andra, men acceptera den du är och se möjligheterna och inte problemen.

Igår beslutade jag mig, efter at i Måndags natt skickat ett långt mejl till min diab-ssk, det var lite som ett rop på hjälp. Min motivation har vart i botten den senaste tiden, jag får inte till doserna med den penn-behandling jag hade. så i morgon är min kära väl Rolf tillbaka.

Det tog mig 3 månader innan jag lärde mig att sova utan honom, jag vaknade dagligen och skulle ha med mig honom när jag klev upp, vaknade i panik när jag kände att "f-n, jag har glömt Rolf". Men då kom jag efter en stund ihåg att Rolf är ute ur mitt liv, Rolf är ett minne blått. Det kändes som ett svek, och nu äntligen, inte en dag försent är han tillbaka. I morgon ska Rolf (min pump) åter kopplas in.

Jag lever ett väldigt spontant liv och har därför inte rutinerna nog för pennor, jag slarvar som aldrig förr. Både med kost, motion och insulin. Jag tar ett blodsocker när jag känner för det, aldrig så ofta som jag borde. 

Mitt liv har senaste veckan fått en vändning, jag kommer leva på ett helt annat sätt nu. Jag har hittat en karl som får mig att må bra, vänner som betyder allt för mig och som stöttar mig när det är tungt. Vänner är en otroligt viktig del i mitt liv, jag har ett fåtal riktigt nära vänner. De vännerna som jag aldrig kommer att släppa, de som tycker om mig för den jag är. Jag har mycket konstiga ideer och jag lever inte i planeringens värld, jag lever för var dag som går. Jag planerar inte nästkommande dag, jag bara tar den som den är och gör det bästa av den.

Pennorna har vart en trevlig del i mitt liv, men jag vet att pumopen är ännu bättre. 

Jag fick möjligheten att läsa;

Frida Kullgrens bok - Från ungdom till ungdom

Boken är skriven av en tjej med diabetes, man får följa henne genom hennes första tid med diabetes. Hon ger oss tips och tankar på vägen, men tar på samma gång upp den jobbiga och tunga känslan som finns där, när man insjuknar; får sin diagnos. Jag tror alla av oss någon gång har kännt sig annorlunda och utstött. Boken beskriver det som vårdpersonalen inte talar om för dig, hur man känner sig som nyinsjuknad när alla försöker hjälpa. 

Jag blir imponerad av en tjej som Frida, själv har jag så många gånger funderat på det samma. En bok, skriven av någon som vet hur man mår när blodsockret är nere på 2.3, ingen affär finns att tillgå, fickorna är tomma och man ångrar djupt att man gick ut utan att ha dextrosol i jackfickan. 

Boken kan jag inte annat än att rekomendera, jag har bett min mamma att läsa den. Så kanske hon kan förstå varför jag blir arg när honom tror att hon "vet bättre", jag vet hur min diabetes fungerar. Hon får gärna fråga för att lära sig, men hon ska inte berätta för mig hur jag ska göra. Jag älskar min familj, men jag hatar när de är överbeskyddande. Speciellt när jag i hela mitt liv har fått leva mitt liv på mitt sätt,utan att de blandat sig i.

Just nu sitter jag här i soffan, nedbäddad med filt, täcka och en stor gosig hund i knäet. Förkylningen svepte över mig som vinden leker i träden, en varm sommardag. Jag kände på mig det här redan för några dagar sedan, mitt blodsocker har svajat något enormt. När det börjar, då brukar det ta 3 dagar innan jag ligger nedbäddad såhär.

Sjuk, finns det ågot värre? Jag tappar timmar på jobbet, jag kan inte träna och jag kan inte umgås med de som får mig att må bra. Jag är sällan nere och ledsen, men sådana här dagar är livet tungt. diabetesen krånglar, jag får inte till det. Blodsockret lever sitt egna liv och det är dagar som denna som jag funderar på att åter ta tillbaka pumpen. Sjukdom var så mycket lättare att kontrollera med pump. Men på samma gång trivs jag med pennorna, det är en evig kamp i mitt huvud; pump eller penna?

Jag ska i nästa vecka in till min sköterska igen, jag har saknat honom. Han är lite som den där vännen man behöver, den som vet vad man går igenom sådana här dagar. Han peppar och pushar mig i rätt riktning, ibland behöver jag det. Någon som visar mig i rätt riktning.

Näe, nu ska jag återgå till sofflocket, blir en dag tillsammans med Sherlockholmes!

Just nu sitter jag på hotellrummet i Stockholm och funderar över mitt liv, jag behöver börja om. Jag behöver åter finna motivationen att lyckas med mitt liv. Jag är en väldigt driven person, som vill väldigt mycket. Men ibland tryter allt. 

Nu har jag för första gången på otroligt länge vart ledig i 5 dagar, jag har startat om och känner mig som en ny människa. I Torsdags tog jag tåget från Kalmar vidare mot Hudiksvall för att träffa en mycket nära kompis. Fredagen ägnades åt pulkabacken, blodsockret pendlade, men jag kände att jag hade bra kontroll på det. Det var en skön känsla att efter veckor av slit känna att jag har kontroll igen. Jag mår bra nu.

Den 9/3 har jag tid hos min diabetes sköterska, jag har mejlat ganska mycket med honom. Han vet att jag har haft en ordentlig down-period. Han undrade om jag ville återgå till pump, men jag vet inte. Jag är osäker, jag trivdes så enormt med pumpen. Pumpen var min bästa vän, han svek mig aldrig. Men på samma gång är det skönt med pennor, att inte behöva tänka på "vilka kläder kan jag ha på mig" osv. Just nu frågar jag mig själv, vill jag ha pump och må bra, eller vill jag fortsätta att knabba med pennorna och ha doser som inte riktigt stämmer med mitt otroligt spontana liv.

Jag har haft diabetes i 10 år, pump i 6 av dessa 10 år. Men har senaste året haft pennor.. Just nu behöver jag en nystart, frågan är om pumpen skulle hjälpa mig?

Funderingarna fortsätter..

Jag har tappat motivationen, jag är nere i en svacka som jag hoppas komma ur fortast möjliga. Inget är roligt, jag tar inga bls, jag pendlar som aldrig förr och jag skiter lite i vilket.

Antingen är det "bara" för att jag är nere i en svacka, i sådanafall borde jag komma ur den snart. Motivationen går verkligen upp och ned. Vissa dagar är det bra, andra är det sämre. Min senaste vecka har vart totalt down.

Men för att orka komma ur svackorna, då måste vi tillåta oss att må dåligt ibland. Man får ha dagar då högsta önskan är att kasta pennorna/pumpen i väggen och springa därifrån. De dagarna är minst lika viktiga, som de dagar som flyter på utan ett enda problem. Balansen finns där, två steg fram, ett tillbaka. Man måste tillåta sig att ha en dålig dag.

Allternativ nummer två, är att jag stressar för mycket. Jag jobbar jämt och när jag inte jobbar så hänger jag på gymmet, i löpspåret eller i simbassängen. Jag har blivit manisk, träning är bra. Men inte i överdrift och jag känner att jag är där nu. Det enda jag gör är att träna och jobba, jag måste hitta något annat att göra. Annars kommer jag ha stressat sönder innan sommaren kommer och det är sommaren som är viktigast. Det är då jag verkligen behövs på jobbet.

 

Vi måste vara rädda om oss, men på samma gång måste vi tillåta oss att ha fel och ta steget bakåt ibland. Vi måste hitta balasen.

Ibland skrämmer det mig, att se hur diabetes behandlas i äldreomsorgen. När tankarna "är det så här jag kommer bli behandlad när jag blir äldre?" dyker upp. Kunskapen är alldeles för liten, men viljan att lära finns bland personalen.

Jag får ofta förklara hur min diabetes fungerar och de ringer först sjuksköterskan och sedan ringer dom mig och frågar om det sjuksköterskan sa var bra. Jag har vart så arg, så mänga gånger. 

I veckan satt vi och väntade, vi väntade på att de sista i personalen skulle komma tillbaka från sin tur. När denne sedan rapporterar kunde jag inte låta bli att hålla tyst. I mina öron lät det så fel, tvärt emot vad jag har fått lära mig.

Tanten hon hade vart hos har typ 2 och behandlas med Lantus och Novorapid finns vid behov. Ett blodsocker över 15 så ska man ge 4 enheter Novorapid och ett blodsocker över 18 så ska man ge 6 enheter. När min kollega hade kommit hem till den här tanten, då hade tanten mått illa, vart trött och förvirrad. Det första som kommer upp i min skalle är ketoner, ett blodsocker tas, som sedan visar 32.3. Jag frågar då "vad gjorde du åt det?". Hon ringde självklart sköterskan i ett sådant fall, vilket vi ska göra. Sköterskan i sin tur säger att "ge henne 6e och ge henne något att äta". 

Så tanten får en tallrik risgrynsgröt och en smörgås och 6e insulin. Hon drack 1/2 glas saft.

Hade detta hänt mig, så hade jag hinkat vatten, gett mig lite snabbverkande och avaktat med maten. Jag hade inte satt mig ned för att äta, speciellt inte en måltid som för mig hade krävt många enheter insulin.

 

Hur hade ni gjort?

Just diabetes är något som vi alla har frågot och funderingar kring. Alla tappar vi motivationen ibland, det går i perioder. Jag har haft en ordentlig down period ett tag nu. Blodsockret hoppar och jag får ingen bukt med någonting. Jag lever ett väldigt varierande liv, ingen dag är den andra lik. Ibland jobbar jag kvällar, ibland jobbar jag morgnar. Ibland gör jag ingenting ibland tränar jag tills jag inte orkar längre. 

Jag skulle behöva lite rutin i mitt liv, men jag är på samma gång inte redo för runtin än. Snart, jag måste leva ut mina drömmar först. Jag tänker inte låta diabetesen och celiakin hindra mig i saker jag vill göra. Jag har dubbel diagnos, diabetes och celiaki. Celiaki är något jag haft sedan barnsben och diabetes har jag haft i ganska precis 10 år nu. Jag lever, jag frodas, jag är stark och jag kan.

Jag hade för några år sedan planer på att ge mig iväg till usa, Usa har alltid vart drömlandet. Pratade med min dåvarande läkare om det, detta var precis när jag börjat acceptera att jag har diabetes, men den ska inte få hindra mig. Får då uppkört i ansiktet att "det du vill göra är tekniskt omöjligt med diabetes". Jag blev helt ställd, allt jag intalat mig själv rasade. Så diabetes hindrar en att göra det man drömmer om? NEJ! Jag vägrade inse det och bad omgående om ny läkare, jag tänker inte sitta hos någon som trycker ned mina drömmar och mina viljor. Allt går att lösa, bara man planerar för det.

Sagt och gjort, ny läkare och ny sköterska. Det klickade direkt med både läkare och sköterska. Sköterskan är nästan som min bästa vän, jag skulle aldrig för mitt liv byta bort honom. Läkare har jag bytt lite hela tiden, men jag har aldrig gått tillbaka till den jag hade innan och jag kommer inte gå tillbaka. För vi fungerade inte ihop, men på samma gång vet jag mängder av människor som är jätte nöjda med henne. Men det är bara ett tecken på att vi alla är olika och fungerar ihop med olika personer, och tur är väl det?

I början på Mars förra året satt jag hemma, jag hade tråkigt och var less på mitt liv här. Jag var uttråkad och ville bredda mina vingar. Hittade ett företag i Usa, mejlade och fick genast kontakt. Dagen efter ringer jag min sköterska och säger att "Hej, jag tänkte åka till usa. Går det att lösa?" Även han sa det "Allt går bara man vill". 3 veckor senare, då satt jag på flyget till usa. En resa jag aldrig kommer glömma, jag lärde känna min kropp på ett helt nytt sätt och hittade lösningar på problem som kom upp på egenhand. Då ingen kunde hjälpa mig, jag hade tät mejlkontakt med min sköterska, det räddade mig många gånger. Även om jag löste mycket själv. Det var en stressig tid men jag lärde mig att ta hand om mig själv och att mat är A och O.

 

Nu är det nya resor på gång. Jag har hela tiden vart låst på Indien, men har efter att pratat med lite kompisar börjat fundera på om jag inte borde börja i Indien och sedan åka runt i Asien. Bckpacka på riktigt alltså, något sådant kommer det nog att bli. Men nu är problemen storlek på väska, jag kommer resa utan packning. Det enda som ska med är det nödvändiga, diabetes tillbehör och kamera. Något par skor, sedan inte så mycket mer. Man kan köpa allt utomlands och allt gr att lösa.

 

Har ni en dröm, följ den.

Nu är den värsta julstressen över och vi blickar nu mot nyår. Nyår, det är som att fylla år, man har mängder av förväntningar, känslan innan tolvslaget. Men sedan? då blir man bara besviken. För man är fortfarande samma person, det var ingen som kom på ett botemedel för diabetes, ingen vet hur man stoppas cancer och allt fler insjuknar.

 

Julen är en tid som många har missuppfattat, många tror att julen är till för att få och ge presenter. Men är det verkligen så? I min familj köper vi inga julklappar, möjligtvis något symboliskt som en trisslott. Men annars blir det inga julklappar. Julen för mig är att få samlas och ha en mysig tid tillsammans med släkt och vänner.

Den här julen var fruktansvärt stressig för mig, mitt blodsocker har hoppat och jag har jobbat. Jobbade 7-13 åkte sedan hem för att åta med släkten åter på jobbet 15.30-21.30 Så jag hann inte ens träffa släkten som var här ordentligt. Men jag behövdes på jobbet och den tiden var otroligt mysig. Där var det julstämning i gammal anda. Alla var så fina och julmusiken spelades lågt och stämningsfullt i bakgrunden. Där hade jag för första gången i år riktig julkänsla. 

God jul och gott nytt.

 

Jag minns den dagen som igår, den 5 November 2001.

Jag hade i någon veckas tid blivit magrare och magrare och på samma gång tröttare och tröttare. Jag drack mängder men försökte dölja det för omgivningen, då jag visste att något var fel. Jag vägde 43kg och var 170cm lång. Jag hade på eftermiddagen ridit hubertusjakt, jag hade haft nöjet att rida Ricko den dagen. Jag var först framme vid stolpen men sedan vek sig kroppen, jag orkade inte kämpa för vinst. Jag som är uppvuxen med en vinnarskalle, jag är en fruktansvärt dålig förlorare och lyckas med det mesta jag ger mig in på.

På kvällen hade vi en enormt mysig middag rådjursstek och hasselbackspotatis med champinjonsås. Till efterätt åt vi bryle'pudding. Det var senast jag åt det, jag vet inte varför, men det har inte blivit av. Mammas hemlagade är så fruktansvärt god.

Just då var jag för trött för att ens sova, jag orkade ingenting annat än att ligga på soffan och sova. Jag blev trött, helt utmattad av att bara gå mellan sängen till soffan.
Morgonen efter fick vi en tid på vårdcentralen, mamma tvingade dit mig. Jag hör till de som inte går till sjukan mer än nödvändigt. Stannar hemma så länge det går, men nu tvingade hon med mig. Fick ta lite blodprover, jag minns det knappt. Men fick sedan beskedet att åk hem packa ihop lite att ha med och åk sedan in till barnmottagningen. Där mötte jag Göran, han presenterade sig som diabetesläkare och jag förstod ingenting. Diabetes? kunde jag ha det? jag visste knappt vad det var.
Jag somnade så fort jag fått min säng och lite snabb information. Dom satte på mig ett dropp och det minns jag knappt något av.
Morgonen efter mådde jag mycket bättre och kunde behålla informationen som jag blev tilldelad. Jag hade alltså fått diabetes, Göran är min läkare och mitt liv kommer aldrig bli det samma igen. De kommande två dagarna såg jag suddigt, det var en otroligt obehaglig känsla.

Det jag minns som tydligast den veckan jag låg inne var en eftermiddag när jag satt och pysslade, jag blev hungrig och frågade gick fram till bänken där frukten stod framme. Jag tog en banan som jag åt upp, men blev sedan utskälld av någon som jobbade där, för jag var inte tillåten att ha mellanmål.
Men som jag sa innan, en vecka tog det mig innan jag kom hem igen. Då kan jag säga att jag när jag kom in skrek och grät så fort någon sa ordet spruta i min närvaro, jag var livrädd. Men det tog mig bara några dagar att acceptera mitt nya liv och leva efter det.
Jag lever idag helt utan förbud, jag kan äta och göra allt. Så länge jag planerar för det.

Min familj har alltid tagit problem bra, vi har alltid löst det. Även denna gång, vi kom fort in i de nya rutinerna och jag blev genast iväg släppt ensam till stallet. De var informerade om att skulle jag må dåligt och bli konstig.

Den veckan gjorde mig starkare, men det tog några år innan jag fortstod det själv.

Julbord och buffeer är något jag tycker är enormt svårt att ta insulin till och tar därför alltid det efter att jag ätit.

Är precis hemkommet från årets första och enda julbord, tillsammans med den lokala Lionsföreningen. Min tallrik var så olik de andras tallrik, min innehåll kött och fisk. Ytterst lite janson och till efterätt en liten tallrik ris ala malta (som för övrigt var alldeles för sötsliskig). Vad tar man till detta? Det mesta jag stoppat i mig är protein och fett. Nästan inga kolhydrater. Jag vet sedan tidigare att jag brukar ta för mycket insulin till sådana här måltider. För man lurar sig, man äter inte så mycket kolhydrater som man gör hemma. 

Jag tror att jag lyckades få till det riktigt bra, 5E blev det och jag ligger ännu inte högt. ska ta ett nytt blodsocker om någon timme och se hur det ser ut. Men än så länge känns det bra. 10.2 och det är ca 90 min sedan vi åt, det är i mina ögon ett absolut godkänt värde. Jag vet att jag kommer vakna på 3.6-3.8 om jag ligger lägre när jag lägger mig.

 

 

Jag började kvällen igår, pigg som aldrig förr. Jag spurtade 5km på löpbandet och körde ett hårt pass med mage och rygg. Ett pass som är precis så hårt som jag brukar köra. Inget annorlunda där. 

Det finns ingen dusch på gymmet jag går på (kommunens) så jag fick låna kompisens dusch så jag slapp åka hem innan jag skulle tillbaka igen. Planen var en nykter utgång för mig del. Jag behövde träffa folk, men skulle upp och jobba dagen efter.

Efter att ha druckit två mtn dew och en jolt cola känner jaga tt något är fel. Känner efter noga och inser att jag ligger lågt, lägre än vanligt. Får tag i lägenhetsinnehavaren och vi rotar fram juice i kylen. Tar sedan ett blodsocker, 1.6 visade mätaren. Dricker upp resten av juicen, tänkte öppna colan med men fick först ett nej. för den skulle han ha som bakfylle käk i morgon. 

Efter en stunds diskuterande fick jag honom att tänka efter.. Jag ansåg att det nog var smartare att ge mig ett glas istället för att jag kör över någon på vägen hem. Det höll han väl tillslut med om. 

Mitt i allt detta kommer en annan kille som jag bara sett flygtigt tidigare, jag hade tidigare på kvällen hört en diskussion han haft med en annan person. Han pratade om kolhydrater och han pratade om det på ett väldigt diabetesvänligt sätt. Men då plockade han fram sin fina Animas 2020 och jag blev lite sentimental och funderade på om jag inte ska ta tillbaka min. 

Sedan fastnade jag i många diskusioner med den här killen, det är en sådan befrielse att diskutera just diabetes med någon som vet hur det är. Hur ensam man känner sig och hur fel allt kan bli om man har slarvat vid fel tillfälle. Känning när man övningskör på körskola är ett av de klantigheter vi diskuterade.

Något som är väldigt viktigt när man har diabetes, men som så många gör fel. Det är att man skämms för att säga till andra att man har diabetes. Jag har gjort det misstaget ofantligt många gånger och jag är glad att det gått så bra som det har.

Jag gick första året på gymnasiet, hade övertalat mamma om att jag är vuxen nog att flytta hemifrån. Jag vet hur jag tar hand om mig själv, då hade jag haft diabetes i två-tre år. Jag dolde det redan då så gott jag kunde. I näsan ett år bodde jag i samma rum som en annan tjej, en tjej som aldrig fick veta att jag hade diabetes. Ingen på skolan visste att jag hade det, eller hur det fungerade.

Men så en dag på basmaskinkörningen, vi skulle lära oss att backa med släp. Som tur var, så var vi två i varje traktor. För jag fick en kanon känning, körde över allt som stod framför. Tjejen som satt bredvid mig var vettskrämd med fick stopp på traktorn innan jag körde över någon.

Den händelsen skrämde mig, den fick mig att börja fundera. Var det värt det? Kom snabbt fram till att, nej, jag vill inte ha det så här. Jag hade tur den här gången, men har jag det nästa? Jag skämdes så mycket att jag hoppade av den linjen (anledningen till att jag hoppade av var inte händelsen i sig, utan att mitt levnadssätt behövde ändras, jag kunde inte chansa. Jag behövde börja om på nytt).  Så jag flyttade hem igen, började på ny skola, som en helt ny människa. Jag tog mig tid att lära känna min kropp och mina problem. Jag var noga med att tala om för mina lärare och för mina kompisar att jag hade diabetes och om jag blir konstig, få i mig något att äta. 

Idag diskuterar jag och svarar mer än gärna på frågot angående diabetes. Många av mina kollegor (älderomsorgen) har hundra frågor om hur det fungerar. Visst, det är jobbigt att dagligen ge samma svar. Men jag svarar hellre en gång för mycket, för jag vill känna mig säker i mitt umgänge. Även om jag har bra koll på det idag, så kan "misstag" ske.

 

Jag lever ett väldigt spontant och aktivt liv och just nu. Just de här 45 minuterna som återstår stiger mitt blodsocker i höjden. Jag är nervös, lite stressad och på samma gång panikslagen. "Tänk om jag inte kommer in", "Tänk om jag kommer in".. Det är många tankar som snurrar.

Men om 45 minuter, då vet jag. Då vet jag hur det kommande året ska se ut. Blir det högskola eller blir det jobb. Jag både hoppas att jag kommer in och inte, om jag kommer in på något av mina tre förstahandsval, då ska jag flytta från den här ön jag bor på och bosätta mig på fastlandet för några år. Om jag inte kommer in, då ska jag jobba så mycket jag kan och då ta ytterligare en höst ledigt för att bege mig till Indien i 2-3 månader.

Jag vill göra båda sakerna, men jag känner på samma gång att det är hög tid för mig att börja studera nu. Jag borde slå mig ned och göra något som ger mig en bättre framtid än den jag har utan utbildning. Men på samma gång vill ja resa, se välden och uppleva andra kulturer. 

Jag lärde känna mig själv på ett helt nytt sätt under de åtta månader jag befann mig i Usa. Jag vet precis hur jag fungerar och vad jag vill göra. Men mitt stora problem är att jag vill göa allt på en och samma gång och det går inte riktigt.

 

Jag har för någon månad sedan bytt från Levemir till Lantuz och ligger nu mer under gränsvärderna än över. Vilket inte heller är bra, var länge sedan jag vaknade under 4 nu, men snart hoppas jag på en lösning. Snart ska det ge vika, jag sänker och sänker. Nackdelen med Lantuz är att det tar 48h innan ändringen ger med sig och märks. Det tar på kroppen och på orken.

Samtidigt som blodsockret strular jobbar jag. Jag jobbar dygnet runt känns det som. Jag jobbar som vikarie i älderomsorgen och då kan de ringa klockan sju och fråga om jag kan börja NU. Då vill det till att man kastar på sig kläderna, men på samma gång måste vattenkokaren och brödrosten startas. Man rusar sedan ut i köket igen för att rota fram termomuggen, så jag får lite varmt kaffe i bilen. Medan man på samma gång kastar på lite pålägg på mackorna man nyss rostade, de är lite svarta, vart i rosen lite länge. Men det är inget du hinner tänka på innan du susat ut i bilen för att bege dig till jobbet, med macka och kaffe i högsta hugg.

Det levnadssättet är kanske inte det bästa när man har diabetes, men jag trivs så fruktansvärt bra i det yrket. Jag älskar mina kollegor och arbetet är fantastiskt. Jag har aldrig lärt mig så mycket som jag har gjort när jag jobbat i älderomsorgen. Gamlingar är fantastiska och har så mycket erfarenheter och historier att dela med sig av.

 

Och jag undrar hur många gånger jag skällt ut distriktsköterskan när hon gett mig fel direktiv när det handlat om någon med diabetes. Fick en gång svaret "man dör inte om man hoppar över insulinet en dag", jag var fel person att säga det till. Jag vet hur jag mår när jag tagit för lite insulin, eller har glömt det. I det här fallet var personen sjövild, arg som ett bi och detta var för att personen hade högt blodsocker. Inte tusan blir det då bättre av att man hoppar över det på kvällen. Vi ville att sköterskan skulle komma och ge det då vi knappt kunde komma nära personen pga att personen var så arg. Efter att jag herr en lång och arg förklaring till distriktan kom hon ut och hjälpte oss. Skämdes gjorde hon och jag var fortfarande arg när hon dök upp. Mina kollegor har fortfarande kul åt den dagen, de tyckte om att jag plattade till distriktan och krävde att dom skulle komma ut. 

 

Jag står för mina åsikter och bryr mig om de som står mig nära. Personerna jag jobbar med, de står mig nära.

Har man diabetes ska man inte räkna med att allt går som planerat. Jag har jobbat hela dagen, 7-15.30 och hade redan på förmiddagen bestämt mig för att så fort jag kommer hem ska jag kasta på mig kläder så jag kan ge mig ut och springa.

Sagt och gjort, kläder på och då inser jag att det är något som inte stämmer. Tar ett blodsocker som självklart visar 1.4 Det förstörde både min joggingtur och mitt humör. Efter några mackor, något glas juice och en clementin så somnade jag på soffan. Vaknade 20-30 min senare. Mörkt ute. Hade helt tappat suget på den där jogging turen som jag tidigare vart så sugen på.

Blev någon timme senare ett nytt blodsocker. 8.4 ingen rekyl att snaca om. Är nästan lite förvånad över mig själv. Tog en clementin i ena handen och hunden i andra och gav mig ut på en promenad istället. 

I morgon planerar jag att ge mig ut och springa mig trött. Tröttare än någonsin, tröttare än jag trodde var möjligt.

Igår hade jag ett besök hos min läkare och min ssk. Jag måste nog säga att jag har världens bästa diabetessköterska, även min läkare är otroligt duktig. Har träffat rätt och trivs fantastiskt bra med dom båda två. Jag är öppen och älskar att testa på nya saker, spontan till tusen och bryr mig inte ås mycket om vad andra tycker och tänker.

Tidigare, då hade jag stora problem när det gällde min diabetes. Men idag är det något jag nästan kan känna mig lite stolt över. Jag har slagits med den, under flera år höll vi på. Jag var ovän med min egna kropp, men tillslut insåg jag, att det här är inte bra. Jag mår inte bra, jag måste göra något drastiskt med mitt liv.

Jag bytte då till pump, något som förändrade mitt liv. Pumpen är och kommer alltid att vara min bästa vän. Även om jag är otrogen och använder mig av pennor för stunden.

 

Från att ha gått på Humalog och de månader jag haft pennor, även Levemir under många år fick jag igår byta till NovoRapid och Lantuz. Än så länge mår jag fantastiskt, långtid klockan 5 varje kväll (vilket jäkla tid, men jag kommer väl in i det) istället för morgon och kväll. I morse vaknade jag på 7.5 ett riktigt bra värde om jag får säga det själv. Inte toppen, men absolut inte högt. Nu gäller det bara att komma ihåg den här Lantuzen varje kväll och inte bara ibland. 

Mitt HbA1c var lägre än väntat, 63 tror diab. ssk räknade om det till ungefär 7.2 vilket är det högsta värdet jag haft på 6-7 år. Men den här gången vet jag varför, jag har legat fruktansväer ojämt de månaderna jag tillbringat i Usa. Nu har jag äntligen möjlighet att få lite ordning på det igen.

 

Nu sitter jag här i kökssoffan och funderar på vad som ska hända här näst. Vad vill jag mer göra med mitt liv? Resa! Det är inte ens något jag funderar på, det är något jag ska. Jag ska försöka spara så mycket jag bara kan av det jag nu får in. För att senare kunna ge mig ut och resa. Min plan är att tågluffa i Europa, Usa eller Indien (varför inte alla tre?) och jag tänker göra det ensam. Upplevelsen över att ha vart ensam i Usa har fått mig at fundera, och inse att jag klarar så mycket mer än vad jag tror att jag gör. Allt går bara man vill! Ge inte upp när det blir jobbigt, kämpa och belöna dig när det jobbiga gått över.