Jag lever ett väldigt spontant och aktivt liv och just nu. Just de här 45 minuterna som återstår stiger mitt blodsocker i höjden. Jag är nervös, lite stressad och på samma gång panikslagen. "Tänk om jag inte kommer in", "Tänk om jag kommer in".. Det är många tankar som snurrar.

Men om 45 minuter, då vet jag. Då vet jag hur det kommande året ska se ut. Blir det högskola eller blir det jobb. Jag både hoppas att jag kommer in och inte, om jag kommer in på något av mina tre förstahandsval, då ska jag flytta från den här ön jag bor på och bosätta mig på fastlandet för några år. Om jag inte kommer in, då ska jag jobba så mycket jag kan och då ta ytterligare en höst ledigt för att bege mig till Indien i 2-3 månader.

Jag vill göra båda sakerna, men jag känner på samma gång att det är hög tid för mig att börja studera nu. Jag borde slå mig ned och göra något som ger mig en bättre framtid än den jag har utan utbildning. Men på samma gång vill ja resa, se välden och uppleva andra kulturer. 

Jag lärde känna mig själv på ett helt nytt sätt under de åtta månader jag befann mig i Usa. Jag vet precis hur jag fungerar och vad jag vill göra. Men mitt stora problem är att jag vill göa allt på en och samma gång och det går inte riktigt.

Jag har för någon månad sedan bytt från Levemir till Lantuz och ligger nu mer under gränsvärderna än över. Vilket inte heller är bra, var länge sedan jag vaknade under 4 nu, men snart hoppas jag på en lösning. Snart ska det ge vika, jag sänker och sänker. Nackdelen med Lantuz är att det tar 48h innan ändringen ger med sig och märks. Det tar på kroppen och på orken.

Samtidigt som blodsockret strular jobbar jag. Jag jobbar dygnet runt känns det som. Jag jobbar som vikarie i älderomsorgen och då kan de ringa klockan sju och fråga om jag kan börja NU. Då vill det till att man kastar på sig kläderna, men på samma gång måste vattenkokaren och brödrosten startas. Man rusar sedan ut i köket igen för att rota fram termomuggen, så jag får lite varmt kaffe i bilen. Medan man på samma gång kastar på lite pålägg på mackorna man nyss rostade, de är lite svarta, vart i rosen lite länge. Men det är inget du hinner tänka på innan du susat ut i bilen för att bege dig till jobbet, med macka och kaffe i högsta hugg.

Det levnadssättet är kanske inte det bästa när man har diabetes, men jag trivs så fruktansvärt bra i det yrket. Jag älskar mina kollegor och arbetet är fantastiskt. Jag har aldrig lärt mig så mycket som jag har gjort när jag jobbat i älderomsorgen. Gamlingar är fantastiska och har så mycket erfarenheter och historier att dela med sig av.

Och jag undrar hur många gånger jag skällt ut distriktsköterskan när hon gett mig fel direktiv när det handlat om någon med diabetes. Fick en gång svaret "man dör inte om man hoppar över insulinet en dag", jag var fel person att säga det till. Jag vet hur jag mår när jag tagit för lite insulin, eller har glömt det. I det här fallet var personen sjövild, arg som ett bi och detta var för att personen hade högt blodsocker. Inte tusan blir det då bättre av att man hoppar över det på kvällen. Vi ville att sköterskan skulle komma och ge det då vi knappt kunde komma nära personen pga att personen var så arg. Efter att jag herr en lång och arg förklaring till distriktan kom hon ut och hjälpte oss. Skämdes gjorde hon och jag var fortfarande arg när hon dök upp. Mina kollegor har fortfarande kul åt den dagen, de tyckte om att jag plattade till distriktan och krävde att dom skulle komma ut. 

Jag står för mina åsikter och bryr mig om de som står mig nära. Personerna jag jobbar med, de står mig nära.