Jag fick möjligheten att läsa;

Frida Kullgrens bok - Från ungdom till ungdom

Boken är skriven av en tjej med diabetes, man får följa henne genom hennes första tid med diabetes. Hon ger oss tips och tankar på vägen, men tar på samma gång upp den jobbiga och tunga känslan som finns där, när man insjuknar; får sin diagnos. Jag tror alla av oss någon gång har kännt sig annorlunda och utstött. Boken beskriver det som vårdpersonalen inte talar om för dig, hur man känner sig som nyinsjuknad när alla försöker hjälpa. 

Jag blir imponerad av en tjej som Frida, själv har jag så många gånger funderat på det samma. En bok, skriven av någon som vet hur man mår när blodsockret är nere på 2.3, ingen affär finns att tillgå, fickorna är tomma och man ångrar djupt att man gick ut utan att ha dextrosol i jackfickan. 

Boken kan jag inte annat än att rekomendera, jag har bett min mamma att läsa den. Så kanske hon kan förstå varför jag blir arg när honom tror att hon "vet bättre", jag vet hur min diabetes fungerar. Hon får gärna fråga för att lära sig, men hon ska inte berätta för mig hur jag ska göra. Jag älskar min familj, men jag hatar när de är överbeskyddande. Speciellt när jag i hela mitt liv har fått leva mitt liv på mitt sätt,utan att de blandat sig i.