Just diabetes är något som vi alla har frågot och funderingar kring. Alla tappar vi motivationen ibland, det går i perioder. Jag har haft en ordentlig down period ett tag nu. Blodsockret hoppar och jag får ingen bukt med någonting. Jag lever ett väldigt varierande liv, ingen dag är den andra lik. Ibland jobbar jag kvällar, ibland jobbar jag morgnar. Ibland gör jag ingenting ibland tränar jag tills jag inte orkar längre. 

Jag skulle behöva lite rutin i mitt liv, men jag är på samma gång inte redo för runtin än. Snart, jag måste leva ut mina drömmar först. Jag tänker inte låta diabetesen och celiakin hindra mig i saker jag vill göra. Jag har dubbel diagnos, diabetes och celiaki. Celiaki är något jag haft sedan barnsben och diabetes har jag haft i ganska precis 10 år nu. Jag lever, jag frodas, jag är stark och jag kan.

Jag hade för några år sedan planer på att ge mig iväg till usa, Usa har alltid vart drömlandet. Pratade med min dåvarande läkare om det, detta var precis när jag börjat acceptera att jag har diabetes, men den ska inte få hindra mig. Får då uppkört i ansiktet att "det du vill göra är tekniskt omöjligt med diabetes". Jag blev helt ställd, allt jag intalat mig själv rasade. Så diabetes hindrar en att göra det man drömmer om? NEJ! Jag vägrade inse det och bad omgående om ny läkare, jag tänker inte sitta hos någon som trycker ned mina drömmar och mina viljor. Allt går att lösa, bara man planerar för det.

Sagt och gjort, ny läkare och ny sköterska. Det klickade direkt med både läkare och sköterska. Sköterskan är nästan som min bästa vän, jag skulle aldrig för mitt liv byta bort honom. Läkare har jag bytt lite hela tiden, men jag har aldrig gått tillbaka till den jag hade innan och jag kommer inte gå tillbaka. För vi fungerade inte ihop, men på samma gång vet jag mängder av människor som är jätte nöjda med henne. Men det är bara ett tecken på att vi alla är olika och fungerar ihop med olika personer, och tur är väl det?

I början på Mars förra året satt jag hemma, jag hade tråkigt och var less på mitt liv här. Jag var uttråkad och ville bredda mina vingar. Hittade ett företag i Usa, mejlade och fick genast kontakt. Dagen efter ringer jag min sköterska och säger att "Hej, jag tänkte åka till usa. Går det att lösa?" Även han sa det "Allt går bara man vill". 3 veckor senare, då satt jag på flyget till usa. En resa jag aldrig kommer glömma, jag lärde känna min kropp på ett helt nytt sätt och hittade lösningar på problem som kom upp på egenhand. Då ingen kunde hjälpa mig, jag hade tät mejlkontakt med min sköterska, det räddade mig många gånger. Även om jag löste mycket själv. Det var en stressig tid men jag lärde mig att ta hand om mig själv och att mat är A och O.

Nu är det nya resor på gång. Jag har hela tiden vart låst på Indien, men har efter att pratat med lite kompisar börjat fundera på om jag inte borde börja i Indien och sedan åka runt i Asien. Bckpacka på riktigt alltså, något sådant kommer det nog att bli. Men nu är problemen storlek på väska, jag kommer resa utan packning. Det enda som ska med är det nödvändiga, diabetes tillbehör och kamera. Något par skor, sedan inte så mycket mer. Man kan köpa allt utomlands och allt gr att lösa.

Har ni en dröm, följ den.