Igår var väl inte någon vädermässigt inbjudande dag.  Sådana dagar får man försöka göra inbjudande. En god vän till mig på Öland föreslog att jag skulle komma över till honom för att vi kulle göra en lökexkursion trots att temperturen låg på cirka tre grader och den isande vinden från norr tilltog. Vi gjorde så.

Första stoppet fokuserade vi på släktet Scilla. Det gick trögt i början med bara rysk blåstjärna, liten vårstjärna och vårstjärna., men vartefter tog det sig. Någon timma senare hade vi hittat även stor vårstjärna och ett magnifikt fält med tidig vårstjärna. Porslinsblomman täckte stora delar av vägkanterna. Krokusarna var fåtaliga. Vi fann till en början endast vårkrokus och gul krokus. Till vanlig snödroppe kunde vi efter en stund addera veckad snödroppe och turkisk snödroppe vilken vi tycker är pikant.

Vi for sedan ner till en gammalt övergivet skifferbrott på östra sidan av Grönhögen där vi fått ospecifika uppgifter om att det växte en del förvildade gamla lökväxter. Det tog en stund i snålblåsten innan vi hittade det gamla skifferkbrottet med d:o kalkugnar. Till vår stora förvåning hittade vi här några dvärghyacinter, bara c:a 5 centimeter höga med sina ljusblå klockor med mörkblå strimmor. Arten är bara påträffad på ön en gång tidigare. Det är förvisso en trädgårdsrymling, men den rotar sig tydligen inte så gärna på våra breddgrader. En välkommen motvikt mot den allt mera bitande nordanvinden.

En stunds avbrott vid Ottenby visade att många vårfåglar har infunnit sig med åtminstone några individer. Storspoven spelade. Skärfläcka, kricka, bläsand, snatterand, skedand plaskade livligt framför oss. Säsongens första årtor, ringtrastar, hämplingar, strandpipare, ljungpipare, sädesärlor, silvertärnor, stenskvättor m.m passerade oss på väg in i landet.  Några gråsälar hade också infunnit sig.

Därnäst åkte vi till Ås kyrka och fann där en krokus vi fått tips om. Den vet vi inte vilken art det är. 

Sista tillslaget gjorde vi uppe vid Runsten där vi letade hybriden mellan vårstjärna och tidig blåstjärna. På vägen genom kyrkogården passerade vi den grav där barrbräckan sedan några år etablerat sig. Även nu blommade denna flitigt. Ingen tycks veta hur denna märkliga planta har kommit dit.

Ovan nämnda hybrid fann vi inte, men just som vi skulle lämna byn så såg jag på min sida av bilen skymten av en blomma jag tycket vi borde stanna och titta på. Det visade sig snabbt vara persisk blåstjärna, en art vi hade tänkt hoppa över enär vi inte kände någon lokal för den söder om Egby. Ingen av blommorna stod utanför trädgården, vilket irriterade min gode vän. Då fick han nämligen inte räkna den som sedd i förvildat tillstånd. Den blomma som stod närmast gränsen till allmänningen stod mindre än fem centimeter från gränsen, men på fel sida.