Min/vår historia

Allt började för ca 3,5 år sedan. 3 jobbiga år har gått men vad vi har blivit sammansvetsade!

Min dotter Lovisa, då 15år,  var en innebandyspelande frisk tjej. Under våren 2005 märkte vi att hon under vissa matcher inte orkade springa och hon drack  vatten som en tok. De andra tjejerna började kalla henne för "vattenbuffel".

Sommaren gick och drickandet dog ut lite. När hon sedan började skolan klagade hon på trötthet och att hon inte såg vad som stod på tavlan i klassrummet. Detta gick också över och livet rullade på. Under vintern-05 dog hennes kära kanin som hon haft sedan hon var 8år. Det var då allt började "på riktigt". När det var dags för jullov var hon helt slut. Mycket i skolan som det alltid är när man ska gå ut 9:an.

julen kom och Lovisa var blek, trött å hängig. Vi föräldrar började  bli ordentligt oroliga. Vi googlade, sökte på läkar-sajter och började misstänka något allvarligt. Från att hon började lovet till den 28 dec hade hon gått ner 10 kg och hon hade kräkts vid 2 tillfällen. Jag hade vid ett flertal tillfällen ring Vårdguiden och rådfrågat dem, men de menade att "det går  både influensa och magsjuka, så det är nog ingen fara".

Söndagen den 8 jan-06 åt vi Kina mat (sött ni vet) men glass till efterrätt. Det kräktes hon upp efter en kvart och då ringde jag Vårdguiden och var desperat men de menade att det var nog magsjuka så ring er vårdcentral imorgon. På måndagen den 9 jan -06 ringde jag V-centralen och vi fick komma direkt. Läkaren var noga och tog massor med prover. Vi fick sitta i väntrummet. Kl. 11.55 hämtade läkaren oss. Jag såg direkt att nåt var fel. Jag fick panik! Cancer...shit vad är det för fel? Då fick vi höra att min dotter hade ett socker på 24 ( va fasen innebär det, hann jag tänka). Sen sa hon. Tyvärr måste jag berätta för er att du har Diabetes Lovisa och måste åka direkt till akuten. Först blev jag alldeles lycklig inuti, var det "bara" det, tänkte jag. Ingen cancer! Tjoho. Föga ovetande visste jag vilken resa vi skulle behöva göra för att må som vi göra idag.

In på Astrid Lindgrens Barnsjukhus i illfart. Väl där blev Lovisa inlagd på Barn intensiven. Lovisa var helt syraförgiftad och hon kopplades upp mot en massa apparater. Rummet såg ut som ett rymdskepp. Där fick Lovisa ligga under natten för att sedan komma upp på avdelningen Q83. Där började all utbildning om socker hit o dit, sprutor, högt å lågt socker, syror, mat mm mm mm altt bara snurrade och man var själv i nån form av chock. Den 13 jan-06 skulle Lovisa skrivas ut. Då kom nästa smäll! Glutenintolerant! Fan jävla skit! Nu rasade jag ihop. Allt kom. Ilska, tårar, allt! Men som förälder plockar man ihop sig och är stark. Vi åkte hem och nu skulel vi ta hand om detta själva, med telefonkontakt med sjukhuset. Det gick bra, men det kändes som när jag kom hem med mitt första barn från BB. Jag o min man sov inte en blund. Vi skulle ju också ta sockervärden 5000 gånger varje natt kändes det som.

Lovisa var hyffsat "glad" under den här tiden men vi förstod att hennes reaktion skulle komma. Skolan började och lärarna försökte visa sig delaktiga och förstående men i grund och botten förväntade de sig  att Lovisa skulel prestera och vara som vanligt, innan hon blev sjuk. Vi fick "bråka" mycket för att hon skulle få möjlighet att kunna gå till matsalen om en känning dök upp eller att hon skulle slippa vara med på Orienteringen under våren.

Lovisa gled i från sina flamsiga tjejkompisar som ansåg att hon inte var lika rolig längre som inte hängde med på precis allt. Att hon behövde planera biobesök mm förstod dom inte. Så stark som alltid varit valde hon att lämna "flams-gruppen". Lovisa gick ut 9:an med hyffsade betyg och såg fram emot att vara ledig och bara ägna sig åt sig själv. Nu hade känslorna kommit i fatt. Tårar, ilska, ångest mm. Men hon vilel inte at emot hjälp med den själsliga biten. Hon var nog inte redo.

Lovisas Hba1c sköt under hösten-06 och våren -07 i höjden. Hon hade som högst 13 och mer eller mindre sa "jag pallar inte bry mig, hellre hög än att få känningar". Vi tjatade lite men ville inte gå på för hårt, rädda att stöta bort henne men gnat o tjat.  Det var nu hon blev inlagd akut för att få ner värdena. På sjukhuset träffade hon en jämngammal tjej som låg inne för samma sak. Det hjälpte! Lovisa började sköta sin sjukdom, fick kontakt med en Psykolog på sjukhuset och allt bara vände! Under hösten-07 fick Lovisa Insulinpump och en sensor. Prisa Medtronic för det! Vilken skillnad. Vi har idag en 18-årig tjej som fixar sin sjukdom bra. Hon är glad, trygg och framförallt mogen. Visst gråter hon ibland å är less, arg och hatar sin sjukdom. Jag har en underbar dotter som jag avgudar på fler plan än bara som dotter.

Det jag vill säga med detta är att jag tror att de tonåringar som inte "sköter" sin diabetes perfekt  måste få mogna in i rollen som människa. Jag minns själv hur jobbigt det var att ta reda på "vem jag är". Hur jobbigt måste det inte vara att då ha Diabetes under dessa år?! Jag kommer visserligen alltid vara lite extra orolig för Lovisa, men det gäller att orka gå balansgång på slak lina. Ibland vill jag ruska om henne när jag ser att hon inte "sköter sig till 100%". Men Lovisa måste också få leva och känna sig som andra!

Håll ut alla ni oroliga tonårsföräldrar. Det fixar sig men det måste få ta tid och det är våra barn/tonåringar som måste få mogna och landa i sin sjukdom.

Jag önskar innerligt att någon bot hittas snart! Jag önskar inget barn eller förälder att behöva göra vår resa..... men det finns ju alltid de som har det värre....

Kram till alla (särskilt min coola dotter Lovisa).

//Madde