Jag minns den dagen som igår, den 5 November 2001.

Jag hade i någon veckas tid blivit magrare och magrare och på samma gång tröttare och tröttare. Jag drack mängder men försökte dölja det för omgivningen, då jag visste att något var fel. Jag vägde 43kg och var 170cm lång. Jag hade på eftermiddagen ridit hubertusjakt, jag hade haft nöjet att rida Ricko den dagen. Jag var först framme vid stolpen men sedan vek sig kroppen, jag orkade inte kämpa för vinst. Jag som är uppvuxen med en vinnarskalle, jag är en fruktansvärt dålig förlorare och lyckas med det mesta jag ger mig in på.

På kvällen hade vi en enormt mysig middag rådjursstek och hasselbackspotatis med champinjonsås. Till efterätt åt vi bryle'pudding. Det var senast jag åt det, jag vet inte varför, men det har inte blivit av. Mammas hemlagade är så fruktansvärt god.

Just då var jag för trött för att ens sova, jag orkade ingenting annat än att ligga på soffan och sova. Jag blev trött, helt utmattad av att bara gå mellan sängen till soffan.
Morgonen efter fick vi en tid på vårdcentralen, mamma tvingade dit mig. Jag hör till de som inte går till sjukan mer än nödvändigt. Stannar hemma så länge det går, men nu tvingade hon med mig. Fick ta lite blodprover, jag minns det knappt. Men fick sedan beskedet att åk hem packa ihop lite att ha med och åk sedan in till barnmottagningen. Där mötte jag Göran, han presenterade sig som diabetesläkare och jag förstod ingenting. Diabetes? kunde jag ha det? jag visste knappt vad det var.
Jag somnade så fort jag fått min säng och lite snabb information. Dom satte på mig ett dropp och det minns jag knappt något av.
Morgonen efter mådde jag mycket bättre och kunde behålla informationen som jag blev tilldelad. Jag hade alltså fått diabetes, Göran är min läkare och mitt liv kommer aldrig bli det samma igen. De kommande två dagarna såg jag suddigt, det var en otroligt obehaglig känsla.

Det jag minns som tydligast den veckan jag låg inne var en eftermiddag när jag satt och pysslade, jag blev hungrig och frågade gick fram till bänken där frukten stod framme. Jag tog en banan som jag åt upp, men blev sedan utskälld av någon som jobbade där, för jag var inte tillåten att ha mellanmål.
Men som jag sa innan, en vecka tog det mig innan jag kom hem igen. Då kan jag säga att jag när jag kom in skrek och grät så fort någon sa ordet spruta i min närvaro, jag var livrädd. Men det tog mig bara några dagar att acceptera mitt nya liv och leva efter det.
Jag lever idag helt utan förbud, jag kan äta och göra allt. Så länge jag planerar för det.

Min familj har alltid tagit problem bra, vi har alltid löst det. Även denna gång, vi kom fort in i de nya rutinerna och jag blev genast iväg släppt ensam till stallet. De var informerade om att skulle jag må dåligt och bli konstig.

Den veckan gjorde mig starkare, men det tog några år innan jag fortstod det själv.