Det känns i själen att nu är det vår!

Jag kom hem i söndags kväll efter en fyradagars tur till Härjedalen och norra Dalarna. Jag har under fyra år tidigare försökt att få se den lilla grupp myskoxar som då och då kommer över gränsen från Norge och vistas i Sverige. Man vet väldigt sällan hur länge de stannar. Det fanns tidigare ett sportföretag i Funäsdalen som arrangerade helikopterturer ut gill någon km från djuren och sedan guidade medföljande turister fram till närgränsen för dessa djur. Sedan gick man tillbaka till stora vägen, en trivsam vandring på mellan 1½ och 2 mil, lite beroende på var djuren för dagen hade sin uppehållsort. Första försöket var jag ensam, och ingen annan turist hade anmält intresse till företaget för att flyga ut under någon av de dagar då jag befann mig i området. Nästa tur var vi tre personer och hade bokat helikopter. Då vi på vägen upp passerade Gränna, ringde företaget oss och hävdade att de inte hade någon helikopter. Illasinnade rykten gjorde i efterhand gällande att en grupp jägare köpt vår helikoptertur för dubbla priset, och därmed ställt oss på nar backe. Nästa gång jag passerade var det för sent på året. Det låg för mycket snö på fjällen där djuren befann sig och terrängen uppgavs vara alltför svår att ta sig fram i för att någon av guiderna skulle vilja gå dit under den tiden av året. Fjärde gången jag försökte visste inte företaget om djuren fanns i Sverige och kunde därför inte lämna någon garanti för att jag skulle få se djuren. Företaget skulle flyga ut med en tysk familj, En resa på kanske 1500 kronor utan att veta om jag skulle få se djuren tyckte jag då var en smula osunt att satsa på. Jag fick under min tur till Funäsdalen i fjor dels veta av företaget att man slutat med dessa myskoxguidningar enär det dels var svårt att veta om man skulle hitta djuren och dels hade mycket besvär med vöädret och därför nödsakats ställa in bokade flygningar alltför ofta. Men jag fick ockå kontakt med en annan naturguide och fotograf. Efter en stunds samvaro berättade han att djuren för första gången under våren 2010 hade kommit in på svenska sidan och stått kvar ett bra tag in i april. Han erbjöd sig också berätta för mig hur läget var om jag ringde honom nästa år, d. v. s. 2011. Då jag ringde i vår fick jag veta att djuren åter hade infunnit sig.  Jag tog kontakt med Fjällbyn i Tännäs varifrån man kan åka ut på ett fjäll och titta över på grannfjället där djuren stod. Det är omkring 2 km mellan där man själv står och där djuren står, så störningen är obefintlig.

Jag körde sista c:a 10 milen mellan Särna och Tännäs på snötäckta vägar i tät dimma eller täta moln, men var framme i god tid. Vi åkte ut till fjället varifrån vi hade förhoppning att se djuren, med en snövessla. Det tog omkring 45 minuter. När vi kom ut på fjället visade det sig att det fjäll där djuren skulle stå var insvept i moln. Jag fick åka ner igen utan att ha sett djuren. Jag bad guiden att få åka med honom ut följande dag. Han berättade då att han inte skulle köra på lördagen, och inte heller på söndagen. Jag hade från ett telefonnummer där man kunde få info om dessa turer fått veta att vesslan går torsdag t. o. m. söndag mellan kl 11 och 15. Just snygg information! Jag berättade detta för vessleföraren. Han blev förvånad men sa att om det klarnade så skulle det nog ordna sig ändå. Han hade telefonnummer till en dam som sköter en våffelstuga varifrån man kan se ut över det fjäll där myskoxarna uppehöll sig. När vi skiljdes åt i fjällbyn sa vessleföraren att vi kanske kunde göra ett försök vid tvåtiden om det klarnat på fjället. Jag var självklart positiv till det efter drygt 90 mil i bil.

Klockan halv ett dök han upp igen med sin egen skoter. Är du beredd? – Det var jag självklart. Denna gång hade vessleföraren tagit sin egen snöskoter. Resan tog nu c:a 17 minuter. Molnen hade lättat. Vi hittade snabbt djuren.

Under eftermiddagen åkte jag söderut i strålande solsken och gnistrande snö. Eftersom solen tittat fram först under eftermiddagen hade fåglarna börjat sjunga. Det var aktivitet i den fjällnära skogen på eftermiddagen. För natten inkvarterade jag mig i ett vandrarhem.

Morgonen därpå åkte jag upp på Nipfjället. Även detta låg insvept i moln. Det var inte mycket man kunde se, men en del kul saker hördes. Medan jag befann mig där började det blåsa. Vid halvtiotiden åkte jag till Fulufjällets Nationalpark för att titta på Sveriges högsta vattenfall och en del fåglar och djur. När jag började gå från parkens naturum mot fallet hade vinden ökat så kraftigt att jag fick vända efter några hundra meter för att byta till stormössan, en mössa som jag praktiskt taget aldrig använder om temperaturen ligger över – 10 grader. Men en vindstyrka som ligger på åtminstone styv kuling bör man inte negligera då temperaturen ligger obetydligt över noll grader.

Fallet var fruset. Jag fann de fåglar jag sökte.

Hemfärden skedde under de första c:a 30 milen i tämligen tät dimma och de resterande c:a 50 milen i milt regn och kraftig blåst. På massor an ställen rastade flyttfåglar i vägkanterna och på åkrarna. De första fjärilarna har visat sig. Fåglar och djur spelar och leker i skogar och på fält. Vinden är frisk men det doftar vår.