Igår beslutade jag mig, efter at i Måndags natt skickat ett långt mejl till min diab-ssk, det var lite som ett rop på hjälp. Min motivation har vart i botten den senaste tiden, jag får inte till doserna med den penn-behandling jag hade. så i morgon är min kära väl Rolf tillbaka.

Det tog mig 3 månader innan jag lärde mig att sova utan honom, jag vaknade dagligen och skulle ha med mig honom när jag klev upp, vaknade i panik när jag kände att "f-n, jag har glömt Rolf". Men då kom jag efter en stund ihåg att Rolf är ute ur mitt liv, Rolf är ett minne blått. Det kändes som ett svek, och nu äntligen, inte en dag försent är han tillbaka. I morgon ska Rolf (min pump) åter kopplas in.

Jag lever ett väldigt spontant liv och har därför inte rutinerna nog för pennor, jag slarvar som aldrig förr. Både med kost, motion och insulin. Jag tar ett blodsocker när jag känner för det, aldrig så ofta som jag borde. 

Mitt liv har senaste veckan fått en vändning, jag kommer leva på ett helt annat sätt nu. Jag har hittat en karl som får mig att må bra, vänner som betyder allt för mig och som stöttar mig när det är tungt. Vänner är en otroligt viktig del i mitt liv, jag har ett fåtal riktigt nära vänner. De vännerna som jag aldrig kommer att släppa, de som tycker om mig för den jag är. Jag har mycket konstiga ideer och jag lever inte i planeringens värld, jag lever för var dag som går. Jag planerar inte nästkommande dag, jag bara tar den som den är och gör det bästa av den.

Pennorna har vart en trevlig del i mitt liv, men jag vet att pumopen är ännu bättre.