Hej!

Jag heter Jenny, bor i Värmland och är mamma till 7-åriga Adam som blev diagnostiserad med diabetes den måndagen 1 december 2008.

Det började med att Adam var uppe på natten och kissade flera gånger. Samtidigt drack han ett glas med vatten. Eftersom han hade en jobbig torrhosta trodde vi att han var törstig av den och givetvis blir man kissnödig när man dricker... Det hade pågått en dryg vecka.

Själv var jag påväg till ett sjukhus 6timmars resa härifrån för att läggas in pga min sjukdom under tre veckor. På bussen satt jag och funderade... Ringde min man på jobbet och bad honom åka ner till VC för säkerhets skull. För att utesluta diabetes helt enkelt. Sen kom jag fram till mitt sjukhus och stängde av telefonen. Vi båda var ju 99,9% säkra på att det var hostan som var orsaken....

Vid 18-tiden på kvällen satte jag på min telefon. Min mamma var den första som ringde. Hennes första ord kommer jag aldrig att glömma. "Adam är inlagd på sjukhus". Jag sitter här just nu med rinnande tårar bara av minnet...  Jag började störtgrina i telefonen och ville omedelbart ta första bästa taxi hem igen. Men så blev det inte. Pratade med min man som talade mig till rätta att stanna där jag var eftersom jag också behövde min vård för att orka med allt som väntade hemma. Jag åkte till dem torsdag-måndag när det första var avklarat och det var dags att börja lära oss. 

Nåväl. De kom ner till VC och blodvärdet var alldeles för högt. De ville skicka dem i taxi direkt till barnakuten 8mil bort. Men vår yngsta son var ju på dagis och ingen fanns som kunde hämta honom då vi inte har någon anhörig i närheten. Så de hämtade honom på dagis, åkte hem och packade och for iväg. Min man ringde även till mina föräldrar som omedelbart satte sig i bilen och kom de knappt 20milen och hämtade vår yngsta son.

Sen följde några jobbiga dagar... Adam har varit med om en del sjukvård som liten och har hemska minnen från sprutor och blodprover. Men på något vis gick det. De fick ganska snabbt avbryta forskningsproverna då det helt enkelt inte gick. Just då kändes det fruktansvärt att de ens försökte sig på de proverna. Nu i efterhand vill man att forskningen ska gå fram med ännu större stormsteg.

Han lät så yngklig i telefonen . Det var så underbart att få komma dit när det äntligen blev torsdag. Eftersom bara en förälder får stanna pga plats valde vi att jag delade säng med Adam och min man tog extrasängen. Under lördagen gick vi på julmarknad. Men han vart så trött så vi fick ganska snart åka tillbaka. Han orkade helt enkelt inte.

När jag åkte tillbaka på måndagmorgon kändes allt mycket bättre. Adam han ju aldrig bli dålig. Han var som vanligt. Vi skulle fixa det här!

Helgen före jul var vi hemma hela familjen igen. Vi startade med barnkalas både lördag och söndag. Men det gick bra och föräldrarna var mycket förstående och hjälpsamma. Det känndes otroligt skönt! Julen firade vi bara vi fyra. Det behövde vi efter allt som varit.

Vi har hunnit vara tillbaka till doktorn en gång. på fredag är det dags för sköterskan. Frågorna är fortfarande många. 

På torsdag börjar skolan. Just nu känns det som att jag aldrig vill lämna honom ensam där så många timmar. Det har gått upp för mig att de måste kunna lika mycket som vi. Det MÅSTE ju helt enkelt fungera! Det gäller ju både hans liv och hans framtid! Nu tror jag att det gör det. Vi har en liten skola där alla känner alla och hittills har personalen visat intresse. Men jag är ändå rädd. Han är ju mitt älskade barn! INGENTING får gå snett. Så är det bara!

Nu ligger han och sover sött :-) Första lördagsgodiset har blivit serverat idag. Och nu är det dags att jag ska göra detsamma så vi orkar ha roligt imorgon!