Delar med mig av erfarenheter och tankar som rör diabetes. Själv fick jag diagnosen som 13-åring, och hade några jobbiga första år. Vilket jag kontrar nu med att berätta och förklara för så många jag kan.
Just nu sitter jag på hotellrummet i Stockholm och funderar över mitt liv, jag behöver börja om. Jag behöver åter finna motivationen att lyckas med mitt liv. Jag är en väldigt driven person, som vill väldigt mycket. Men ibland tryter allt.
Nu har jag för första gången på otroligt länge vart ledig i 5 dagar, jag har startat om och känner mig som en ny människa. I Torsdags tog jag tåget från Kalmar vidare mot Hudiksvall för att träffa en mycket nära kompis. Fredagen ägnades åt pulkabacken, blodsockret pendlade, men jag kände att jag hade bra kontroll på det. Det var en skön känsla att efter veckor av slit känna att jag har kontroll igen. Jag mår bra nu.
Den 9/3 har jag tid hos min diabetes sköterska, jag har mejlat ganska mycket med honom. Han vet att jag har haft en ordentlig down-period. Han undrade om jag ville återgå till pump, men jag vet inte. Jag är osäker, jag trivdes så enormt med pumpen. Pumpen var min bästa vän, han svek mig aldrig. Men på samma gång är det skönt med pennor, att inte behöva tänka på "vilka kläder kan jag ha på mig" osv. Just nu frågar jag mig själv, vill jag ha pump och må bra, eller vill jag fortsätta att knabba med pennorna och ha doser som inte riktigt stämmer med mitt otroligt spontana liv.
Jag har haft diabetes i 10 år, pump i 6 av dessa 10 år. Men har senaste året haft pennor.. Just nu behöver jag en nystart, frågan är om pumpen skulle hjälpa mig?
Funderingarna fortsätter..
Hej YaHillwe!
Beklagar att jag inte varit inne på Diabit på ett tag, och därför inte kunnat berätta om saker som kanske, ja i bästa fall skulle kunna hjälpa Dig.
Du skriver att Du behöver återfinna motivationen att lyckas med Ditt liv, och att
Du är en driven person som vill väldigt mycket. Det ser jag att Du är!
- När jag var liten så hade Svenska Diabetesförbundet – om det hette så på den tiden
- en kvinnlig ordförande. Jag kan se henne framför mig men har glömt vad hon hette. Hon sa att diabetiker tycks ha en alldeles speciell drivkraft som kanske finns med i sjukdomsbilden, som gör att de vill försöka göra ännu mer än andra människor för att visa att de duger. Jag har inte hört denna uppfattning på länge, men jag känner igen mig i det Du beskriver.
Kanske spänner vi bågen hårdare än icke diabetiker, bara för att visa att vi kan.
Jag ser att Du också är en mycket aktiv person som vill mycket. Du har säkert hört talas om Bodil Jönsson, professor i Lund. Kanske har Du läst något av henne. Hon har skrivit flera böcker om vårt (människors) förhållande till tid. Hon säger bland mycket annat klokt att vi människor borde planera in tid i våra liv för att ha tråkigt ibland. Hon menar att väldigt många av oss lever så fullplanerade liv och lever så hektiskt att vi mer eller mindre går sönder därför att vi inte ger oss tid att låta våra erfarenheter sjunka in i våra medvetanden ordentligt. Hon menar att vi mer eller mindre måste göra det för att bli harmoniska människor, verkilgen förstå och uppskatta vad vi varit med om, och inte bränna ut oss. Jag vet att detta är svårt. Jag har också haft mina dykningar.
Kanske skulle vi dyka mer sällan om vi dels gav oss tid att känna erfter mer, och dels vara mera nöjda med allt vad vi faktiskt har fått vara med om, istället för att genast kasta oss över något nytt projekt eller äventyr för att visa hur aktiva och duktiga vi är.
Jag vet inte om Du läst mina bloggar. Jag har skrivit dem just för att visa andra diabetiker både på fördelar och på nackdelar med pump och med pennor. Jag har också velat belysa för andra diabetiker att vi nästan inte behöver avstå från nå´nting alls, bara för att vi är diabetiker. Om jag har lyckats med detta vet jag inte.
Jag hade pump i omkring femton år. När jag fick den tyckte jag att den var fantastisk. Men så blev jag okänslig för det insulin jag tog genom pumpen, och innan vi visste vad som var fel så var jag tvungen att använda pennor. Ungefär på samma gång så fick jag vara med på en lågkolhydrat kurs (- här i Karlshamn kallad Karlshamnsmodellen, eller Vesti-Nielsens modell, efter läkaren som utvecklade och genomförde den) När jag mådde dåligt före kursen hade jag på egen hand laborerat med olika dieter, för att se om det fanns någon diet som kunde ge mig ett vettigt blsr. När jag sedan började på den kursen, så visade det sig att jag på egen hand hade kommit på att det enda diet som kunde hålla mitt blsr på hygglig nivå var samma diet som kursen rekommenderade. Kursen lärde mig förstås att göra allt ännu bättre än vad jag själv hade experimenterat mig fram till. När jag började kursen fick jag också nyare och bättre insuliner. Jag fick förstås testa regelbundet, men det hade jag gjort redan tidigare.
Nu tycker jag att allt går så mycket bättre. Jag slipper pumpen som hänger på sidan. Jag slipper dunkande mot min höft när jag springer. Jag slipper bältet som stramar när jag rör mig. Jag trivdes aldrig riktigt bra med de nålar och katetrar jag behövde använda. Dels kunde katetern komma i vägen när jag gjorde saker, dels tyckte jag det var mycket träligare att alltid ha med sig extra katetrar och extra nålar och plåster. Ibland väntade jag för länge innan jag bytte kateter och nål, och fick irritation på insticksstället. Men kanske är pumparna finare idag än vad de var när jag hade pump.
Numera behöver jag bara två pennor och mitt testset (- och några sockerbitar) om jag ska göra saker som tar mindre än en dag. Jag har då så klart kollat att jag har insulin i pennorna och att nålarna är någorlunda nya. Ibland kastar jag mig iväg med mycket kort varsel och kan vara borta ett dygn, ungefär som jag tror att Du också gör. Det går jättebra!
slitmans
Följ oss på Facebook
Jag fick hem min första pump idag! Om en vecka ska jag koppla på den, spännande. Har länge velat mellan pennor och pump men efter lite övertalning från bästa kompis samt min fästman (som båda har pump) så har jag bestämt mig att testa. Verkar så smidigt, så hoppas att det funkar bra för mig.