Något som är väldigt viktigt när man har diabetes, men som så många gör fel. Det är att man skämms för att säga till andra att man har diabetes. Jag har gjort det misstaget ofantligt många gånger och jag är glad att det gått så bra som det har.

Jag gick första året på gymnasiet, hade övertalat mamma om att jag är vuxen nog att flytta hemifrån. Jag vet hur jag tar hand om mig själv, då hade jag haft diabetes i två-tre år. Jag dolde det redan då så gott jag kunde. I näsan ett år bodde jag i samma rum som en annan tjej, en tjej som aldrig fick veta att jag hade diabetes. Ingen på skolan visste att jag hade det, eller hur det fungerade.

Men så en dag på basmaskinkörningen, vi skulle lära oss att backa med släp. Som tur var, så var vi två i varje traktor. För jag fick en kanon känning, körde över allt som stod framför. Tjejen som satt bredvid mig var vettskrämd med fick stopp på traktorn innan jag körde över någon.

Den händelsen skrämde mig, den fick mig att börja fundera. Var det värt det? Kom snabbt fram till att, nej, jag vill inte ha det så här. Jag hade tur den här gången, men har jag det nästa? Jag skämdes så mycket att jag hoppade av den linjen (anledningen till att jag hoppade av var inte händelsen i sig, utan att mitt levnadssätt behövde ändras, jag kunde inte chansa. Jag behövde börja om på nytt).  Så jag flyttade hem igen, började på ny skola, som en helt ny människa. Jag tog mig tid att lära känna min kropp och mina problem. Jag var noga med att tala om för mina lärare och för mina kompisar att jag hade diabetes och om jag blir konstig, få i mig något att äta. 

Idag diskuterar jag och svarar mer än gärna på frågot angående diabetes. Många av mina kollegor (älderomsorgen) har hundra frågor om hur det fungerar. Visst, det är jobbigt att dagligen ge samma svar. Men jag svarar hellre en gång för mycket, för jag vill känna mig säker i mitt umgänge. Även om jag har bra koll på det idag, så kan "misstag" ske.