Diabit

Känner att dottern (16 år)som är diabetiker tar otroligt mkt plats här hemma. Vilket självklart är naturligt då det tar mkt tid och energi åt diabetesen, MEN låter man diabetesen ta större plats än nödvändigt? Känner att våra 2 andra barn hamnar lite "i andra hand" allt som oftast. Det gör att jag har ständigt dåligt samvete för att jag inte räcker till.
Dottern som läser på annan ort sköter inte sin diabetes så bra som hon borde (se mina andra inlägg)trots att vi alltid varit noggranna och försökt skapa rutiner som är bra för henne. Undrar nu, hur mycket ska man lägga sig i hur hon sköter sin diabetes, hur mycket tjat, energi och tid lägger ni ner på er tonåring som inte sköter sig?
Får höra av vårdpersonal att det är vanligt att tonåringarna m diabetes hamnar i en "Jagharintediabetesfas" och att det kommer att gå över. Men jag är så rädd för att släppa för mycket, att hon får skador eller tom dör pga att inte diabetesen inte sköts. Samtidigt känner jag att ju mer vi tjatar/påminner/kontrollerar, desto mer avig blir hon och skjuter oss ifrån sig. Vart kan man vända sig för att få rätt stöd och få tips, ideér och svar på alla funderingar som snurrar i huvet dagligen?!
Känner att vården inte lyssnar på mig riktigt.
Mvh
Moschi

Hej!

Det är tråkigt när ens barn inte vill sköta sin diabetes riktigt ordentligt. Våran dotter gör det helt ok, skulle väl önska kanske att hon kollade sitt blodsocker lite oftare. Gav ett förslag till henne att vi skulle skaffa en bok och skriv ain olika måltider och när vi varit borta och fikat typ , vad hon då ätit och hur mycket hon tagit till det, för att veta till nästa gång vad hon bör ta ungefär.
Hon har hela tiden haft ett bra Hbab. Vi var på kontroll och det låg på 5.0 . Hon har haft sin diabetes i 1 1/2 år så det är inte sålänge.

GOD JUL

Hej!

Såg att det var en bilaga till detta forum, hur gör man för att se den ?

Madde

Hej och Gott Nytt År!
Vad menar du för bilaga?
Hälsningar
Lena
Diabitred./Diab.sköt

Hej!

När man tittar på ämnet på 1a sidan så ser man att det är
ett tecken som ett gem typ sätter man markeringen över den så
står det bilaga...

Madde

Hej Madde!
Vad skönt att din dotters diabetes fungerar så fint.
Jag hoppas att hon får fortsätta på det viset!!!
Vi hade alltid en bok där vi kunde ha mer koll på läget de första åren, men dottern är inte ett dugg intresserad av att skriva in sina värden eller vad hon har ätit. TYVÄRR!

Vår dotter hade inga som helst bekymmer under de första åren, hon accepterade diabetesen och tyckte inte det var så värst stojjigt.
När hon kom in i puberteten började sockret svänga lite och sen har hon bara försökt förtränga sin sjukdom.
Jag känner mig tjatig och när vi följer dottern till kontroller på sjukhuset så håller jag tillbaka många av mina frågor och funderingar jag har, för så fort jag ställer någon fråga så får jag antingen inget svar eller så känns det som om jag är överbeskyddande.
Jag letar svar på mina frågor o funderingar på nätet, vill gärna ta del av andra föräldrars erfarenhet och råd. Vilket jag hoppas mkt på nu när Diabit finns!
=)
GOTT NYTT ÅR!
Moschi

(Tror att "bilagan" är att jag lagt in den lilla masken m glasögon vid mitt namn i inlägget, för jag har inte någon bilaga inlagd)

Hej!

Då får jag klarhet i vad den ligga bilaga
betyder. Våran dotter är inte jätteintresserad av
att skriva in sina värden eller vad hon ätit heller .
Men hon har varit hos en kompis över nyår i vimmerby.
Vi själva bor i linköping. Men hon skickar gärna sms när
hon ska äta något som hon inte gjort förrut. Hon vill gärna
göra rätt, men kanske litar lite för mycket på mig.
Hon tar sina blodsockerprov alltid morgonen och innan hon går
o lägger sig. Sedan blir
det inte så många på dagarna kanske som man skulle vilja.

Men skulle hon ta ett mitt på dan typ o det är väldigt högt
för hennes del så säger hon gärna oj det var högt.
Högt för hennes del är när det kommer över 10 för det är
inte ofta så högt.

Ha det så bra och God fortsättning.

Madde

Tror också att det är den gulliga masken som är bilagan.
Hoppas ni kan få stöd av varandra via Diabit. Visst kanske det kan finnas en risk att vara överbeskyddande som tonårsförälder men det är bra att vara en engagerad förälder. Det finns studier som visar att det lönar sig att vara det!
Lena

Kanonduktigt av er dotter!! Mycket beröm till henne!!
Vår dotter tar också prover morgon och kväll i första hand. Dagtid blir det bara om vi föräldrar säger till om det, eller om hon känner sig låg.

Jättebra att hitta bra rutiner för barnen då de ska sova över hos någon eller åka iväg lite längre.
Både barnen och vi föräldrar måste känna oss trygga då. För det är ju så himla viktigt att barnen får göra alla "normala" saker som friska barn gör utan att ens behöva tänka på!!

Ha det gott!
Moschi

Hej!

Det känns som att vi kan lita på henne på så sätt.
Hon har telia på mobilen och vi laddar den med 100
kr då kan hon skicka ett sms på ett nummer och
får då så att hon skickar gratis sms i 30 dagar.
Och det vill säga att hon utnyttjar det verkligen ,
för hon smsar även mycket till sina kompisar och man
vet att hon alltid kan få tag i oss.
Vi försöker att släppa henne oxå, men det är svårt i bland
att nte vara så kontrollerande.
Jag kan i bland kolla hennes blodsockermätare o se vad hon
har haft för värden. Den ligger oftast här nere så att man
kan titta utan att hon vet det.

Då behöver man inte alltid vara en tjatig mamma men ändå
kan man ha lite koll.

Annars äter vi väldigt regelbundet och samma tider varje
dag ungefär.

Det vi är dåliga på det är det här med grönsakerB) så har
ni några tips så tar jag tacksamt emot.
Hon gillar inte bönor o så.

Madde

Vi har samma system ang mobilen också, då vet vi att hon alltid kan nå oss om det blir akut eller så.
Vi kollar alltid blodsockermätaren och skriver upp, numera på blodsocker.se, kanonbra. Men eftersom dottern inte bor hemma på veckorna (studerar på annan ort), så kan vi inte kolla dagligen. Vi frågar varje dag hur det har gått, men hon säger att allt är bra även om hon varit hög.
Det gjorde hon aldrig när hon var yngre.
Hon ljuger ju på sätt o vis för sig själv mest, då det är hon som blir lidande.
Regelbundna mattider har vi alltid haft, men på veckorna när hon är i sin lgnht så är det sisådär med mattiderna o insulinintaget.
Inga problem med grönsaker hos dottern m diabetes, men stora dottern är inte förtjust i det. Jag brukar riva morötter o koka med i köttfärssås eller grytor, skär färska grönsaker till stavar om det går så de kan plocka o äta som snacks.
Har ofta frukt att plockäta som snacks framför tv:n, brukar gå fint det också.

Kanske kan öppna ett nytt inlägg med lite matförslag på?!
Får ta mig tid till det.......
Ha en fin helg!
Mvh
Moschi

Hej!

Det var ju lite svårarae då som sagt när hon
inte bor hemma i veckorna..

Hur gammal är hon ? Våran dotter blir 18 i juli.
I somras var hon på ett diabetesläger nere i
Bankaryd. Hon kände ingen när hon åkte dit, väldigt
strongt tyckte vi. Men som sagt hon åkte av egen
fri vilja. Hon trivdes med att vara där på lägret,
fick nya kompisar i samma situation. Det var ingen
härifrån Linköping, men dom har hållt kontakt via intenet.
Även ledarna som var där hade diabetes och dom var runt 20
men det var en sjuksköterska med oxå som var äldre.


Nu hoppas vi att det ska bli ett läger i sommar oxå.

Det vi har gjort en del så är det pizzasallad. Det är
väldigt gott men skulle vilja prova o komm apå lite nytt.

Madde

Dottern är 16 1/2 år. Hon läser i Jönköping. Jättenervöst och oroligt att hon skulle flytta, men vi har knappt 1 timmas bilfärd till henne.
Hon var också på läger förra året, i Sälen. Första gången hon träffade ungdomar i samma sits som hon. Hon tyckte det var en jättekul och träffade sen en tjej igen som kom till oss en helg. Kanonbra ordnat från Accu-chek, ett stipendie man fick ansöka om.
Men på nåt vis så verkar det som om hon inte vill träffa andra som har diabetes. Eftersom hon just nu är i ett läge där hon så gärna "INTE VILL HA DIABETES", (om du förstår vad jag menar?!) att om hon tar hand om diabetesen/sig själv, eller talar om det med andra, så har hon accepterat att hon har diabetes. Hon accepterar INTE att hon har det, därav hennes slarv och förträngning av sjukdomen.
Jag förstår henne, men kan inte själv acceptera att hon inte är rädd om sig. Om inte vi föräldrar gnatar o tjatar nu så skulle hon inte ta insulin alls. Vi har prövat att helt låta bli att tjata, komma överrens om sätt som vi påminner utan att tjata, jaaa allt möjligt har vi provat för att få henne vara rädd om sig, men icke!!
Jag hoppas att dottern skulle kunna tänka sig något läger igen, får se om det blir något som vi kan försöka locka henne till. Tycker det är viktigt att de talar m ngn annan i ung samma ålder som VET hur det är att ha diabetes.

Pizzasallad ja, det brukar vi också ha, det funkar kanon!
Som jag skrev tidigare, ska jag försöka ta mig tid att leta ideér o även skriva vad vi brukar göra. Så fler kan ge förslag.
Ha det!
Moschi

Hej!

Det är verkligen svårt läge måste jag säga.
Vet inte om det var våran diabetesläkare som sa det
att man får vara arg för att man har fått diabetes,
men man måste lära sig att leva med det.

Det är inte så att du kan få tips genom att prata
med kuratorn på erat sjukhus?
Både dottern och ni föräldrar fast ni har träffar med kuratorn
var för sig.
Vet att våran kurator som är helt underbar sa det när Jennifer
precis fick sin diabets.( juni 2007)

Vi har inte haft några sådana samtal eftersom det har fungerat bra
hittils.
Men det är inte omöjligt att det kommer en period som är liknande
för våran dotter oxå som ni har det, det vet man ju aldrig.

Jag tar tacksamt emot förslag på mat och kan tro att det
är flera än jag som gör det.

Ha det så bra.

Madde

Så sant som det är sagt, Att man får vara f-b, men man måste "gilla läget" o vara rädd om sig för man har inget annat val!
Dags igen för dottern m Ketoacidos idag, jag blir så rädd, ledsen, arg, förtvivlad och känner mig matt och hjälplös!
HUR SKA VI FÅ UNGEN ATT FATTA ALLVARET I SJUKDOMEN?!

Hoppas ni har en bättre helg än vår familj har!
Mvh
Moschi

Hej!

Jag tänker på er. Hade jag ett facit på det hela så skulle
jag dela med mig det, men som sagt det finns ju inte.
Tycker som sagt att ni borde kunna få lite stöttning från sjukhuset

/ Madde

Jag vet inte heller hur man ska hjälpa er dotter men jag tror liksom ni att diabetesteamen är duktiga på diabetes. Frågan är om de är lika duktiga på psykologi. I ert fall låter det som insiktsbearbetning är det enda. Kunskapen finns men inte motivationen och kraften att leva så styrt som man ju faktiskt måste. Det har ju ett högt pris att låta bli men har man insikten om hur dyrt det kan bli på sikt, att nonchalera diabetesen så ser man ju alla vinster.
Kanske kan man "skrämmas" lite med att prata om otrevliga följder. Vi har en bekant familj i er situation där möjligheten att ta körkort försvårades (hon fick inget intyg så länge hon misskötte sig)och det blev för en period en motivation att bättra sig. Den flickan har fått lite lätta skador och måste absolut bättra sig för att kroppen framöver ska klara en graviditet, vilket kanske också kan vara en motivation./Ulli

Det kan ju vara ett bra argument, man måste ju skicka med ett
läkarintyg när man ansöker om sitt körkortstillstånd och även
att våran dotter fick det då, så måste hon lämna in ett nytt
månaden innan hon blir 18 år.
Kan tänka mig att man får lämna in sedan var efter oxå...
vet inte men skulle tro det .

Det är sådant som dom kanske inte tänker på tyvärr likaså det
med en graviditet.

/ madde

Hej igen Madde!
Det är fruktansvärt att stå och titta på när min dotter gör sig själv så illa!!! De första 4 åren gick jättebra, hon kom inte ihåg så bra alltid, men hon gjorde det hon skulle när vi bad henne. Idag kan hon säga att hon har tagit insulin eller att hon SKA ta, men gör det inte. Hon har inte accepterat diabetesen och då är det precis som att hon tänker att "Om jag behandlar mig själv som en diabetiker, så har jag diabetes och det vill jag inte ha, så då struntar jag i det!"
Tröstlöst.....
Kan tänka mig att din dotter är förbi den "tonårsfasen" där hon känner sig odödlig och faktiskt "gillar läget" om du förstår mig rätt?!
Dottern har precis fått intyg för körkortstillstånd, och dotterns läkare sa inget om ngt mer intyg sen. Du ska bara veta vad jag har försökt att peppa, muta, locka (Hota) och guuuud vet vad! Inget biter! Och barn tänker hon minsann aldrig skaffa, de får säkert både diabetes och alopecia som hon själv har, säger hon.
Ett FACIT till att ha tonåringar skulle vara guld värt och att ha ett facit för tonåringar m diabetes, skulle jag kunna plocka ner månen för att få!!
Mvh
Pillan

HejPillan!

Jag tycker verkligen synd om er , det värsta som akn hända är
ju att ens barn gör sig illa.

När våran dotter fick sitt körkortstillstånd beviljat så
fick vi med att hon är tvungen att skicka in ett läkarintyg
nu i juni 2009. Och det borde väl vara så för alla som har
diabetes.

Jag tror oxå att våran dotter ahr kommit förbi den tonårsfasen,
nu har hon varit eller är den tjejen som alltid har varit tyst
vilket inte alltid är så bra heller. Hösten innan hon fick sin
diabetes så hade vi en del kontakt med hennes mentor på högstadiet.
Hon tyckte att hon var ovanligt tyst, nästan så att hon skulle
vara deprimerad. Vi och även hon pratade med henne ,men hon sa
att det inte var något. Det var en jobbig tid vi hade.
Det var mycket tjafs mellan tjejer i klassen då.
Nu går hon på gymnasiet och allt känns bättre.

/ Madde

Hej igen..... vår dotter är allt annat än tyst. Hon talar o talar o skrattar o flamsar o står på, men hon vägrar att tala om sig själv, hur hon mår o om diabetes och alopecia. Så fort ngn frågar henne om hennes hälsa o så, så stänger hon av, hon kan tom skjuta folk ifrån sig om de visar för mkt intresse i att hjälpa henne. Konstigt va?!
Dottern hade också en jättejobbig tid i högstadiet, massa tjejtjafs. Men nu i gymnasiet, så har hon hittat goa vänner, så jag fattar inte att hon inte är rädd om sig så de kan ha kul ihop ist för att ligga på sjukhus eller må dåligt när de ska göra nåt kul!!
Fattar inget!!
Moschi

Förresten......finns det ingen form av chat härinne?! Det blir många inlägg....... =)

som sagt det blir många inlägg.. skulle oxå önska att det fanns
ett chatrum här... kanske kan bli det vad det lider.

Man förstår inte riktigt hur dom tänker ungdomarna, varför dom
gör så här mot sig.
Förresten vad är alopecia? har aldrig hört det förrut.

Madde

Chatrum skulle vara kanon!!!

Jag fattar inte alls hur ungdomarna tänker...Jag som tom jobbar på BUP akut o utredningsavdelning och de ungdomarna kan jag ta utmärkt, men inte min egen dotter!!!

Alopecia är håravfall. 1 år efter hon fått diab så tappade hon allt sitt hår och fick bära peruk tills det kom tillbaka. Men när man har den diagnosen, så kan man även om man fått tillbaka sitt hår en gång, nästa gång tappa antingen allt hår eller fläckvis o aldrig få tillbaka det igen. Vet att det bekymrar henne mkt eftersom hon har fläckvist håravfall nu o är rädd för att tappa allt igen.
Så att ha 2 kroniska diagnoser när man är på sitt 17:de år är ju inte så himla spännande.

Moschi

Jag förstår att det måste vara fruktansvärt jobbigt för eran dotter.
När man är ung så vill man verkligen inte ha en massa bekymmer,
man vill ta livet lite lätt så att säga.

Jag tror att det i bland är lättare att vägleda någon som man inte
känner eller står när apå det sättet.När man är anhörig så är det
mycket andra känslor i det hela, även att man känner ett ansvar
på sitt sätt 24 tim om dygnet.

Jobbar man med det och ska vägleda så har man inte det ansvaret
även om det är ett ansvar på ett annat sätt. Om du förstår vad
jag menar.

/Madde

Förstår vad du menar, och nog är det så!!
Men jag blir besviken på mig själv när jag inte kan få min dotter till att förstå vikten av att vara rädd om livet, hon får ju bara ett vad vi vet än så länge iaf
Hon är ju så rädd om sina vänner o syskon, men hon själv anser sig antagligen inte vara lika viktig!

Om jag bara kunde få henne att tala m någon annan, men hon vägrar. Säger att jag menar att hon är psykiskt störd när jag säger att hon behöver ngn att tala med.
Hon tvärvägrar o säger att hon inte har nåt att tala m nån om!

Natti natti
Moschi

Godmorron!

Kan dom inte se till på sjukhuset att barn psykologen kommer in
till henne så på rutin typ ( som dom gör när man får
sin daibetes).Bara pratar allmänt och att dom finns där om man
behöver prata, kanske att det skulle funka men det vet man ju inte.
Att det skulle släppa något om hon får förtroende för den personen.

Man skulle önska att dom gjorde som en rutin när man kommer
in med så täta mellanrum.

Jag förstår att du känner dig besviken på dig själv, men det tycker
jag inte att du ska vara. jag tror din dotter vet innerst inne att
du menar väl och bryr dig.

Jag har en son som nu blir 24 snart. Vet att han sa en gång i
tonåren.. att vi frågar o bryr oss i alla fall. Han hade en
tjejkompis vars föräldrar inte brydde sig utan dom frågade aldrig
var hon varit/vart hon skulle eller när hon kom hem.
Det tycker jag som förälder skulle vara hemskt att ha med sig
hela livet, att man bara struntat i sina barn.

Ha det så bra och hoppas att det ska bli bra .

/ Madde

Jag är 21 och har haft diabetes sedan 15 års ålder.
Första året skötte jag mig bra med efter det gick det bara utför. mamma tjatade på mig om att "du måste sköta din diabetes". Alla var på mig om det, till slut gav jag upp helt och jag gav helt enkelt upp att kämpa med diabetesen och "glömde bort" den mest hela tiden.

Misskötte den ordentligt under 1-2 års tid, den dagen då jag flyttade hemifrån och mamma slutade tjata. då började jag sköta mig igen. Ligger nu på ett HbA1c mellan 4-6 var gång.

Pratade nu senast med min diab.läkare och hon sa att åldern 16-18 är en jobbig tid med diabetes. Det är då man vill vara som alla andra och inte vara den speciella. Men när man väl kommit ur den fasen så brukar det gå bra igen.

Hej!
Tack för ditt inlägg...... =)
Det är som du säger....att om man backar lite som förälder så kliver ni fram o tar tag i det själva....
Men det är svårt som förälder att "våga riskera" att det kan bli ännu värre. Framförallt när man inte har sitt barn nära och kan kolla till lite extra när man vet att sockret är högt eller lågt. Min dotter verkar ha greppat läget lite bättre nu. Hon flyttade hemifrån o började läsa 6 mil hemifrån i höstas. Jag har tvingat mig själv att inte tjata o påminna. Jag vet att hon glömmer ibland, men det är ok eftersom hon verkar må så mkt bättre än tidigare.
Jag har läst att tonåren är jättetuffa, men jag har varit och är delvis fortfarnade jätterädd för att jag inte ska ha gjort mitt allra bästa för att min dotter ska få må gott!
Riktigt gott att höra att du mår så fint o har så bra socker, bra jobbat!!!
Ha det fint!
Moschi

Det går upp och ned det där med bra bls i tonåren. Vissa tider har man stenkoll. Medan man andra stunder skiter fullständigt i det. Man är i den perioden då man vill klara sig själv. Inta ha mamma hökande över än hela tiden.

Jag flyttade 30 mil när jag började gymnasiet. I början ringde mamma dagligen, tillslut lät jag helt enkelt bli att ha telefonen med mig och vägrade svara mamma mer än 2 gånger i veckan. Jag var så trött på att hon skulle ta hand om mig. Jag började bli vuxen, jag ville klara mig själv.

Ungdomar klarar sig ofta bättre än vad många tror att de gör. Vi behöver bara lite distans till föräldrarna ibland.

Det kommer släppa snart, min läkare sa att det är mycket sällan det kommer en 18åring till vuxenavdelningen som har ett HbA1c under 9.

Moschi skrev:


jag har vart i sälen två gånger som barn och ungdomsdiabetes har ordnat. Domhar en sådan res varje år och har som mål att man ska hinna åka med tå gånger innan man fyller 18 och hamnar på vuxen. Självklart åker man bara med om man vill.

Det tog min nästan 3 år innan jag accepterade min diabetes. Det ät inte fören ett år sedan som jag började acceptera den på riktigt och verkligen sköta mig. Börjar nu inse att vill jag ha barn innan jag är för gammal (har man diab. är rekommenderad ålder att ha första barnet innan 25)då måste man ha ett bra och jämt bls. Även ett bra HbA1c.
det är även nu jag börjar inse hur mycket bättre min kropp mår när jag sköter min diabetes. Jag har äntligen börjat se diabetesen som min kompis och inte som en fiende. Det är en relation som är tvungen men som inte går att tvinga någon till. Det kommer en dag då man inser att "vad tusan håller jag på med" efter det sköter man sig oftast.