Det kommer ofta som en chock att man får diabetes. Det påverkar alla i familjen. I början kan det vara många olika känslor ex oro, ilska, sorg. Varför just jag? Varför vårt barn? Varför just mitt syskon? Hur ska detta gå, klarar vi behandlingen, blir det komplikationer, kan vi göra det vi brukar? Har vi gjort något stort fel som lett till sjukdomen?

Det är viktigt att veta att diabetes är inte någons fel. Det är sorgligt att få en kronisk sjukdom, och det är helt normalt att man reagerar och sörjer på olika sätt. Eftersom man är olika individer kan man känna och reagera ganska olika även inom den egna familjen. Det är naturligt att vara ledsen, förtvivlad, förvirrad, arg eller orolig ibland. Någon i familjen som inte fått diabetes kanske känner sig åsidosatt efter en tid.

Med tiden påverkas familjen förmodligen ganska mycket. Man får hjälpas åt att tänka mer på familjens vanor och inte minst måltiderna, som behöver vara regelbundna. Detta kan leda till att hela familjen får goda vanor och mår bra.

Reaktioner från omgivningen
Det kan komma olika reaktioner från omgivningen när man får diabetes eller visar att man har sjukdomen. Om man råkar ut för att någon reagerar lite konstigt så beror det många gånger på att den personen är osäker, inte känner till så mycket om diabetes, inte vet vad den ska säga etc. Det bästa är ofta att vara öppen och själv ta initiativet att berätta om sin sjukdom.

Kontakter med andra på läger, träffar mm