Insulin är ett hormon. Det gör att alla nyheter om hormonstörande ämnen i mat bör intressera dig som lever med diabetes lite extra. Livsmedelsverkets senaste stickprov på svenska jordgubbar hittade spår av svampmedlen fludioxonil och cyprodinil i sju av tio prover. Båda ämnena är klassade som hormonstörande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet, EFSA. Halterna låg under de gränsvärden som ska skydda konsumenter, och Livsmedelsverkets egen toxikolog Anneli Widenfalk bedömer att det inte innebär en risk för hormonstörande effekter. Men för den som redan har ett hormonsystem i obalans finns skäl att förstå vad det hela handlar om.
Fludioxonil och cyprodinil: två svampmedel under lupp
Fludioxonil och cyprodinil används av odlare för att skydda jordgubbar mot svampsjukdomar som gråmögel. Utan dem skulle en stor del av skörden förstöras redan på fältet. Ämnena dödar svampsporer genom att störa deras cellprocesser, men de kan också i viss mån påverka signalsystem hos människor och djur.
Att ett ämne klassas som hormonstörande betyder att det har förmåga att störa kroppens hormonella signalvägar. Det innebär inte automatiskt att det gör skada vid de halter som finns i maten. Skillnaden mellan att ett ämne kan störa hormoner i laboratorietester och att det faktiskt gör det i din kropp vid extremt låga doser är stor. Gränsvärdena sätts med breda säkerhetsmarginaler, ofta hundra gånger lägre än den dos som gav effekt i djurstudier.
Ändå väcker fynden frågor, eftersom det handlar om ämnen som enligt EFSA uppfyller de vetenskapliga kriterierna för hormonstörande klassificering.
Varför hormonstörare är relevant vid diabetes
Hela diabetessjukdomen kretsar kring hormoner. Vid typ 1 har immunförsvaret förstört de insulinproducerande betacellerna i bukspottkörteln. Vid typ 2 svarar cellerna sämre på det insulin som produceras, det som kallas insulinresistens. I båda fallen är kroppens hormonella reglering redan satt under press.
Hormonernas kedjereaktion
Insulin är bara en spelare i ett komplext system. Hormoner som glukagon, kortisol, sköldkörtelhormon och könshormoner samverkar för att styra blodsockret, ämnesomsättningen och fettlagring. En substans som stör ett hormon kan i teorin skapa ringar på vattnet som påverkar hela kedjan. Det är därför forskningen kring hormonstörande ämnen och metabola sjukdomar fått ökad uppmärksamhet under det senaste decenniet.
Forskning från bland annat Uppsala universitet har undersökt kopplingen mellan långvarig exponering för hormonstörande ämnen och risken för typ 2-diabetes. Sambanden är komplexa och långt ifrån slutgiltigt bevisade, men tillräckligt intressanta för att motivera fortsatt forskning. Joëlle Rüegg, professor i organismbiologi vid Uppsala universitet, tillhör de forskare som studerat hur miljökemikalier interagerar med hormonsystemet.
Dosen avgör, men frågan är vilken dos
Den klassiska toxikologiska principen säger att dosen gör giftet. Vid de nivåer som Livsmedelsverket hittade i jordgubbarna är det ingen akut risk. Anneli Widenfalk på Livsmedelsverket är tydlig med att halterna ligger långt under gränsvärdena.
Men en del forskare menar att hormonstörande ämnen inte alltid följer det klassiska dos-respons-sambandet. Vissa hormoner verkar i kroppens egna system vid extremt låga koncentrationer, och samma sak kan gälla ämnen som härmar dem. Den debatten pågår fortfarande inom toxikologin och det finns inga enkla svar.
Gränsvärden och försiktighetsprincipen i EU
EU antog vetenskapliga kriterier för att identifiera hormonstörande ämnen i växtskyddsmedel som började tillämpas den 10 november 2018. Det innebär att ämnen som uppfyller kriterierna kan förbjudas eller begränsas, men i praktiken finns en mellanzon. Ett ämne kan vara klassat som hormonstörande och ändå tillåtet, så länge halterna i livsmedel understiger säkerhetsgränserna.
Det är den spänningen som gör frågan svår att kommunicera. Från myndighetshåll är budskapet att maten är säker. Från forskarvärlden hörs röster som menar att vi borde tillämpa försiktighetsprincipen hårdare, särskilt när det gäller ämnen som påverkar hormonsystemet. Ingen sida har helt fel, men de utgår från olika riskperspektiv.
För dig som konsument landar frågan oftast i något väldigt konkret: ska jag äta jordgubbarna eller inte?
Praktiska val för dig med diabetes
Svaret är ja, du ska äta jordgubbar. Bären innehåller fibrer, antioxidanter och relativt lite socker jämfört med många andra frukter. 100 gram jordgubbar ger ungefär 6 gram kolhydrater, varav en del är fiber. Det gör dem till ett av de bättre fruktsnacken om du vill hålla blodsockret stabilt.
Att sluta äta jordgubbar på grund av svampmedelsrester i halter under gränsvärdena vore att lösa ett litet teoretiskt problem genom att skapa ett större praktiskt. Samtidigt finns enkla sätt att minska exponeringen:
- Skölj jordgubbarna ordentligt under rinnande vatten. Det tar bort en del ytliga rester.
- Ekologiska jordgubbar odlas utan syntetiska svampmedel, men kostar mer och har ofta kortare hållbarhet.
- Frysta jordgubbar går igenom samma gränsvärdeskontroller som färska.
Att plocka egna jordgubbar där du vet hur de odlats är ett alternativ om du har möjlighet. Annars handlar det om att väga nytta mot risk, och där landar nyttan tungt.
Detekterbarhet är inte samma sak som fara
En detalj som lätt försvinner i nyhetsrapporteringen är att moderna analysmetoder kan hitta ämnen i otroligt låga koncentrationer. Att något detekteras betyder inte att det finns i en mängd som påverkar kroppen. Det går att mäta substanser i halter på delar per miljard, alltså ungefär en droppe i en simbassäng.
Det förklarar varför sju av tio prover kan innehålla spår av svampmedel utan att det utgör en hälsorisk enligt Livsmedelsverkets bedömning. Analyserna är känsligare än de potentiella effekterna vid dessa nivåer. Gränsvärdena tar dessutom höjd för att människor äter jordgubbar som en del av en hel kost, inte som enda föda.
Det som är värt att bevaka framåt är hur forskningen om kombinationseffekter utvecklas. Frågan handlar inte bara om ett enstaka ämne i en enstaka frukt, utan om summan av alla hormonstörande ämnen vi exponeras för genom mat, vatten, kosmetika och förpackningar under en hel livstid. Där har vetenskapen fortfarande stora kunskapsluckor, och det är i det sammanhanget som fynden i jordgubbarna blir intressanta snarare än skrämmande. Ät dina jordgubbar, skölj dem, och håll ett öga på vad forskningen visar de kommande åren.