En stor musstudie från MIT visar att ketogen kost kan driva tumörtillväxt i tunntarmen, men av en annan anledning än forskare tidigare trott. Det är inte ketonkropparna som driver processen. Det är kroppens sätt att bryta ned fett. Skillnaden har betydelse för alla som följer en strikt lågkolhydratkost, inte minst personer med diabetes som använder keto för blodsockerkontroll.
Studien, publicerad igår, visade samtidigt att samma diet hade en skyddande effekt i tjocktarmen. Samma kost, två helt olika utfall i två angränsande delar av tarmen. Det förändrar hur vi behöver tänka kring sambandet mellan fett, kolhydrater och cancerrisk.
Tumörerna som ketonerna inte orsakade
Forskargruppen vid MIT, ledd av Omer Yilmaz, studerade möss som var genetiskt predisponerade för tarmcancer, ett tillstånd som liknar familjär adenomatös polypos (FAP) hos människor. Mössen delades in i grupper med olika kost: ketogen diet, en obesogen högfett- och högkaloridiet, samt standardkost.
Resultatet var oväntat på flera sätt. Möss på ketogen diet utvecklade tumörer i tunntarmen i samma takt som, och ibland snabbare än, möss på den obesogena dieten, trots att ketomössen förblev slanka. Vikten spelade alltså ingen roll. Det var själva näringssammansättningen som påverkade tumörtillväxten.
En tidigare studie från 2022, också publicerad i Nature, hade pekat ut ketokroppen β-hydroxybutyrat (BHB) som den troliga drivkraften. Den nya forskningen ställer den slutsatsen på huvudet. När forskarna manipulerade BHB-nivåerna i mössen förändrades inte tumörtillväxten. Ketonkropparna visade sig vara vad forskargruppen kallar ”metaboliska åskådare”, närvarande men passiva.
Fettsyreoxidation aktiverar stamcellernas tillväxt
Den verkliga mekanismen handlar om hur celler bryter ned fett, en process som kallas fettsyreoxidation. I tunntarmens celler sätter den processen igång en kedja av biologiska signaler.
Så fungerar kedjan:
- Den höga fettkonsumtionen tvingar tunntarmens celler att använda fettsyror som sin huvudsakliga energikälla.
- Fettsyreoxidationen aktiverar en grupp proteiner som kallas PPAR (peroxisomproliferator-aktiverade receptorer). Dessa proteiner fungerar som en slags strömbrytare inne i cellen.
- PPAR-proteinerna signalerar till stamceller i tarmväggen att dela sig snabbare.
- Snabbare celldelning innebär fler tillfällen för mutationer att uppstå och sprida sig, vilket ökar cancerrisken hos individer som redan bär genetiska anlag.
I normala fall är stamcellernas delning en bra sak. Det är så tarmen reparerar sig själv efter skador och slitage. Men hos individer med genetisk predisposition blir samma mekanism en riskfaktor. Celler som redan har en mutation delar sig oftare, och tumörer får fäste snabbare.
Samma diet, motsatta resultat i olika delar av tarmen
Det kanske mest slående fyndet är att ketogen diet hade skyddande effekt i tjocktarmen. Alltså: samma kost som drev tumörtillväxt i tunntarmen minskade den i tjocktarmen.
Förklaringen ligger i att tunntarmen och tjocktarmen har olika celltyper, olika mikrobiom och olika metaboliska profiler. Tjocktarmens celler verkar inte reagera på fettsyreoxidation på samma sätt, PPAR-signaleringen aktiverar inte samma stamcellsproliferation där.
Tunntarm vs tjocktarm, varför det spelar roll
Tunntarmscancer är ovanligare än tjocktarmscancer men har ökat i incidens de senaste decennierna, särskilt bland personer med FAP. Tjocktarmscancer är den tredje vanligaste cancerformen globalt. Att samma diet kan ha motsatt effekt i dessa två organ utmanar idén att en viss kost är generellt ”cancerskyddande” eller ”cancerdrivande”.
Det här betyder att framtida kostrekommendationer sannolikt behöver ta hänsyn till vilken typ av cancer en person löper risk att utveckla. Generella råd om att en diet ”minskar cancerrisken” blir meningslösa om samma diet ökar risken i ett annat organ.
Från mus till människa, vad vi vet och inte vet
Mössen i studien bar en specifik genetisk mutation som liknar den hos människor med FAP, ett ärftligt tillstånd där hundratals polyper bildas i tarmen. FAP drabbar ungefär 1 av 10 000 personer. De allra flesta som äter ketogent har inte denna genetiska profil.
Det innebär att studiens resultat inte kan översättas rakt av till friska människor eller till personer med typ 2-diabetes utan cancerpredisposition. Mekanismen, fettsyreoxidation som driver stamcellsdelning via PPAR, är dock densamma hos människor som hos möss. Frågan är i vilken grad den aktiveras och vid vilken nivå av fettintag den börjar utgöra en mätbar risk.
En systematisk genomgång publicerad i NCBI/PMC har tidigare konstaterat att robusta kliniska prövningar som klart visar ketogen diets effekt som cancerbehandling saknas, och att det finns betydande farhågor kring säkerheten vid långvarig ketos hos cancerpatienter. Den nya MIT-studien adderar ytterligare en dimension till den bilden genom att visa att cancerrisken kan vara organspecifik.
Ketonkomplement är en annan sak
Marknaden för ketonkomplement, drycker och pulver med BHB, har vuxit kraftigt de senaste åren. Studiens resultat pekar på att dessa produkter inte bör förväntas ge samma risker som en faktisk ketogen diet. Anledningen är enkel: det är inte ketonerna som driver tumörtillväxten. Det är den höga fettförbränningen som uppstår när kroppen tvingas använda fett som primär energikälla under lång tid.
Av samma skäl bör komplemeten inte heller förväntas ge samma eventuella fördelar. Den skyddande effekten i tjocktarmen verkar också vara kopplad till metaboliska förändringar i cellen snarare än till ketonkroppar i blodet. Vem som tjänar och vem som förlorar på att ta BHB-tillskott är fortfarande en öppen fråga, men den här studien ger inga skäl att tro att svaret finns i ketonerna själva.
Vad personer med diabetes bör väga in
Ketogen diet används av många med typ 2-diabetes för att sänka blodsockret. Effekten på HbA1c kan vara påtaglig, och flera studier har visat förbättrad insulinkänslighet vid strikt lågkolhydratkost. Inget i den nya studien förändrar den bilden direkt.
Men studien reser en fråga som inte funnits i samma utsträckning tidigare: om du har ärftliga riskfaktorer för cancer i tunntarmen, kan den höga fettförbränningen utgöra en mätbar risk? För personer med känd FAP eller andra ärftliga tarmsyndrom kan det vara värt att diskutera kostval med sin läkare i ljuset av de nya resultaten. MIT:s forskargrupp betonade att kostrekommendationer i framtiden kan behöva anpassas efter individuell cancerrisk, inte ges som generella råd.
För den stora majoriteten av personer med diabetes som inte bär på ärftliga tarmsyndrom förändrar studien inte det praktiska beslutet att använda lågkolhydratkost. Men den förändrar hur vi bör tänka kring dieter generellt: en kost som förbättrar en parameter, blodsockret, kan samtidigt påverka andra biologiska system på sätt vi inte förväntar oss. Det räcker inte att fråga om en diet fungerar. Man behöver också fråga var i kroppen den fungerar, och var den inte gör det.