En patient med typ 2-diabetes söker vård för fotsår och möts av en kommentar om sin vikt innan såret ens undersökts. Situationen är inte ovanlig. Patientnämnden i Skåne har sammanställt 61 klagomål kopplade till kommentarer om patienters vikt under perioden oktober 2023 till september 2024, och mönstret som framträder pekar på en vårdkultur där viktstigma påverkar både diagnostik och förtroende.
För den som lever med diabetes, där kroppsvikt ofta är centralt i behandlingssamtalet, blir gränsen mellan relevant medicinsk information och kränkande bemötande särskilt svår att dra. Klagomålen från Skåne ger konkreta exempel på var den gränsen korsas.
Klagomål på bemötande som rör vikt följer ett mönster
De 61 ärenden som Patientnämnden i Skåne analyserade rör sig inte om enstaka övertramp. Flera klagomål beskriver hur patienter känt sig avfärdade redan vid första kontakten, att symtom avfärdats med hänvisning till vikt snarare än att utredas vidare. Andra handlar om ton och ordval: läkare eller sjuksköterskor som kommenterat kroppsstorlek utan att patienten tagit upp ämnet, eller formuleringar som uppfattats som nedlåtande.
En särskild kategori rör nekade remisser. Patienter beskriver hur de bett om remiss till specialist eller privat vårdgivare och fått avslag, ibland med motiveringar som upplevts som åldersdiskriminerande. Frustrationen förstärks av långa väntetider i det offentliga systemet.
Enligt Region Skånes pressmeddelande har mer än halva den svenska vuxna befolkningen övervikt eller obesitas. Ändå saknas samsyn inom vården om hur viktrelaterade frågor bör hanteras i patientmötet, och klagomålen illustrerar just den bristen.
De flesta som utsätts klagar aldrig
Sextioett ärenden på ett år i en enda region kan låta hanterbart. Siffran är sannolikt en bråkdel av verkligheten. Forskning om viktstigma inom sjukvården visar genomgående att patienter med obesitas undviker att söka vård efter negativa erfarenheter, och att benägenheten att lämna formella klagomål är låg. Skam är en stark tystnadskultur.
Det innebär att de klagomål som faktiskt når patientnämnderna representerar den synliga toppen av ett större problem. De patienter som har ork och kunskap att formulera ett klagomål är en selekterad grupp. Många, kanske särskilt äldre patienter och personer med lägre utbildningsnivå, sluter sig efter en dålig upplevelse och kommer inte tillbaka. I en sjukdom som diabetes, där regelbunden vårdkontakt är avgörande för att förhindra komplikationer, kan det få allvarliga konsekvenser.
Patientnämnderna i Sverige mottog totalt 36 259 klagomål under 2016. Hur stor andel av dessa som rörde viktstigma specifikt finns det inga nationella siffror på, vilket i sig säger något om hur lågt frågan prioriterats.
Nya läkemedel skapar nya spänningar i bemötandet
Introduktionen av GLP-1-receptoragonister, de läkemedel som bland annat sänker vikt kraftigt och som många med typ 2-diabetes redan använder för blodsockerreglering, har tillfört en ny dimension till klagomålen. Vissa patienter upplever att de nekas läkemedlet trots att de uppfyller medicinska kriterier. Andra beskriver att de rekommenderats preparatet i situationer där de inte bett om det, som om viktnedgång automatiskt borde vara deras prioritet.
Den spänningen speglar ett större systemfel. När efterfrågan på specifika behandlingar överstiger tillgången, och samtidigt den kliniska vägledningen varierar mellan regioner, hamnar bemötandefrågan i centrum. Läkarens ordval och tonfall blir avgörande för om patienten lämnar besöket med känslan av att ha blivit hörd, eller avfärdad.
Ordval som avgör förtroendet
Erik Uddman, överläkare i endokrinologi vid Skånes universitetssjukhus och medlem i arbetsgruppen för det kommande nationella kunskapsstödet inom obesitasvård, har lyft fram att medicinsk utbildning ensam inte räcker. Att kunna det metabola sambandet mellan övervikt och insulinresistens är en sak. Att kommunicera det till en patient utan att framkalla skamkänslor kräver något annat, en medvetenhet om egna attityder och en vilja att lyssna innan man informerar. Uddman har bland annat publicerat konkreta råd för bemötande vid obesitas i klinisk vardag.
Skillnaden kan vara så enkel som att fråga ”Är det okej att vi pratar om din vikt?” istället för att inleda samtalet med ett BMI-värde. Det förra ger patienten kontroll över samtalet. Det senare signalerar att kroppen redan är bedömd.
Ojämlik vård under omställning
Nationellt system för kunskapsstyrning har konstaterat att vården vid obesitas inte är jämlik i Sverige. Beroende på var i landet du bor kan tillgången till multidisciplinära obesitasteam, kirurgiska ingrepp och läkemedelsbehandling skilja sig markant. Samma gäller bemötandekulturen.
Regeringen gav Socialstyrelsen i oktober 2024 i uppdrag att kartlägga och utvärdera vården vid obesitas. Ett nationellt kunskapsstöd för vuxna patienter med obesitas aviserades till våren 2025. Hur det kunskapsstödet implementeras i klinisk praxis, och om det inkluderar konkret vägledning kring bemötande och kommunikation, inte bara medicinska riktlinjer, blir avgörande för om klagomålsmönstret bryts.
Vad kan du göra som patient?
Du har rätt att anmäla bemötande till din regions patientnämnd. Det kostar inget och kräver inte juridisk kunskap, en kort beskrivning av vad som hände räcker. Patientnämnden utreder inte skuldfråga utan förmedlar klagomålet till vårdgivaren, som ska svara inom fyra veckor. Ju fler ärenden som registreras, desto tydligare blir underlaget för systemförändringar.
Bemötande är inte en sidofråga vid diabetes
För den som lever med diabetes typ 2 och samtidig övervikt är vårdrelationen ingen engångsföreteelse. Det handlar om återkommande besök, årskontroller, medicinjusteringar och livsstilssamtal som sträcker sig över decennier. Varje negativt bemötande riskerar att urholka förtroendet, och i förlängningen följsamheten till behandling. En patient som skäms inför nästa besök skjuter upp det. En patient som skjuter upp sitt besök missar ett försämrat HbA1c. Kedjan är inte teoretisk.
Klagomålen från Skåne bör läsas som en signal, inte som en fullständig bild. De synliggör ett mönster som sannolikt finns i varje region, men som sällan dokumenteras systematiskt. Att fler patienter faktiskt klagar, och att vården tar emot klagomålen som data snarare än kritik, är en förutsättning för att bryta det mönstret. Det är inte en mjuk fråga om trevlighet. Det är en klinisk fråga om huruvida patienten kommer tillbaka.